Herr talman! Jag tackar utrikesministern för att hon är här och svarar på interpellationerna. Jag tackar också min medinterpellant Lotta Johnsson Fornarve.

I ett uttalande från UD den 19 januari angående Västsahara frångår regeringen en lång svensk tradition av att stå upp för internationell rätt. I uttalandet ger regeringen uttryckligt stöd för den marockanska autonomiplanen ”som en trovärdig grund för förhandlingar för att nå en ömsesidigt accepterad, hållbar och rättvis politisk lösning i överensstämmelse med FN-stadgan och som tillgodoser det västsahariska folkets rätt till självbestämmande”.

Det här är ett väldigt allvarligt, olyckligt och olägligt skifte av den svenska regeringen i frågan om Västsahara. Detta steg kommer att negativt påverka och undergräva den FN-ledda politiska process som för närvarande pågår i USA och i FN. Polisario är på plats för att förhandla med FN.

I frågan om Västsahara har Sverige genom åren haft en konsekvent och tydlig ståndpunkt som vilat på internationell rätt och betonat Västsaharas folks rätt till självbestämmande. Sverige har också varit pådrivande för att EU ska hålla sig till folkrätten. I de fall internationella domstolar, till exempel Internationella domstolen och EU-domstolen, har uttalat sig om Västsahara har de varit entydiga: Marocko har inte suveränitet över Västsahara. Senast i oktober 2024 var detta tydligt i en dom i EU-domstolen i ett fall gällande EU:s handelsavtal med Marocko. Det juridiska stödet för det västsahariska folkets rätt till sitt eget territorium och sina egna naturtillgångar var så starkt att domstolen fattade det unika beslutet att till och med riva upp avtalet mellan EU och Marocko.

Den svenska regeringen återkommer i sina uttalanden ständigt till att internationell rätt ska gälla. Detta har inte minst klargjorts i uttalanden om till exempel USA:s agerande i Venezuela och gällande Grönland. Därför blir det ytterst märkligt att regeringen trots domstolarnas tydlighet om Västsahara går i rakt motsatt riktning. Marocko har ingen suveränitet över Västsahara, vilket såklart också innebär att Marocko på intet sätt kan diktera Västsaharas framtid. Men det är exakt vad regeringen nu ignorerar när man tydligt tar ställning för just Marockos framtida planer för Västsaharas framtid i stället för att utgå från det västsahariska folket och dess företrädare Polisario.

Mina frågor till utrikesministern var – vissa av dem accepterades inte av riksdagens kammarkansli och finns därför inte med i interpellationen: Varför har regeringen ändrat sin position? På vilket sätt är regeringens linje att respektera och försvara folkrätten och den regelbaserade världsordningen förenlig med att i Västsaharafrågan inta en position som står i skarp kontrast till de internationella domstolarnas utlåtanden? Vilken konsekvensanalys har regeringen gjort av hur detta agerande riskerar att försvaga folkrätten i ett läge där denna är utsatt för kraftiga attacker från flera håll? Anser regeringen att västsaharierna fortfarande har rätt till självbestämmande och rätt till sitt eget land i hela det västsahariska territoriet? Vilka signaler tycker utrikesministern att det här ger andra ockupationsmakter – denna fråga fick jag inte skicka med – gällande hur de kan agera på ockuperat område och vilka rättigheter de har till områdets resurser, exempelvis i östra Ukraina, Palestina eller Tibet?