Fru talman! Jag tackar för svaret från ministern, men jag är inte helt nöjd.

Jag ska ta upp några delar.

Landsbygdsministern svarar att slaktkycklingsaveln bedrivs utifrån ett internationellt perspektiv där avelsurvalet inte sker i Sverige. Förvisso är riktningen på aveln redan bestämd när svensk kycklingindustri köper in snabbväxande så kallade grandparents från avelsföretag i Storbritannien. Där ligger också det första felet – att vi tillåter att de köper in just snabbväxande kycklinghybrider. Men sedan fortsätter aveln på svenska anläggningar, där äggen från grandparents-djuren kläcks för att få fram föräldradjur som i sin tur värper ägg som blir slaktkycklingar. Aveln sker alltså i flera led, även i Sverige. Och i Sverige gäller svensk djurskyddslagstiftning, som säger: Det är förbjudet att utföra avel med en sådan inriktning att den kan medföra lidande för föräldradjuret eller avkomman.

Aveln innebär alltså att lidandet är inbyggt i de här kycklingarnas snabbväxande kroppar. Detta är därför ett systematiskt djurskyddsproblem och inte enstaka fall av avarter. Och detta strider mot djurskyddslagen.

Fru talman! Norge har gått före oss. Redan 2023 föreslog Norges djuretiska råd ett förbud mot snabbväxande raser, som Ross 308, det vill säga samma turbokyckling som vi har här i Sverige. Det norska rådet anser att det inte är förenligt med deras djurskyddslagstiftning att fortsätta med den här typen av djurhållning. Därför kan man undra: Vad är det som hindrar landsbygdsministern från att se till att djurskyddslagen följs genom att förbjuda avel av snabbväxande kycklinghybrider även i Sverige? Norge har lyckats köpa in långsamväxande raser. Varför skulle inte Sverige kunna göra det?

Fru talman! Vidare uttrycker landsbygdsministern att han inte har sett någon anledning att agera nationellt i en fråga där de största vinsterna finns att göra på EU-nivå. Jag tycker att det är bra att regeringen flera gånger har uttryckt stöd för översynen av EU:s djurskyddslagstiftning. Men som ansvarig minister för Sveriges djurskydd har man mer makt. Jag tycker även att man har skyldighet att göra mer än gemensamma inspel till EU-kommissionen. Vad är det som hindrar ministern från att arbeta på både nationell nivå och EU-nivå för att Sverige ska kunna vara i framkant i stället för att, som nu, halka efter sina grannländer?

Norge har gått före genom att sätta ett slutdatum för uppfödandet av turbokycklingar. I Danmark finns en bred politisk överenskommelse om att snabbväxande kycklingar ska fasas ut från all statlig upphandling, och den danska regeringen ska verka för ett förbud mot turbokycklingar på EU-nivå. Det är fullt möjligt att agera på nationell nivå i andra länder. Varför inte även i Sverige?