Herr talman! Det är viktigt att vi har denna debatt. Vi måste prata om hur det ser ut på fältet. Precis som utrikesministern lyfte fram i sitt svar är det viktigt att Ukrainas önskemål ska vara vägledande och att Sverige stöder Ukrainas nationella samordning. Det är naturligtvis helt rätt utgångspunkt.

Om man tittar på återförandeprocessen på fältet framkommer att det finns komplexa nätverk. Familjer får ofta själva navigera mellan de olika organisationerna och myndigheterna för att få hjälp. För en förälder som försöker att få hem sitt barn spelar det egentligen ingen roll vilken organisation som har ansvaret. Det som betyder något är att barnet kommer hem och får hjälp.

I dag bedrivs arbetet genom flera parallella spår, nämligen ukrainska myndigheter, internationella organisationer, civilsamhälle och olika statliga initiativ. Många otroligt viktiga insatser görs, men bilden som återkommer är att arbetet blir fragmenterat och att ansvaret riskerar att falla mellan stolarna. Det här är absolut ingen kritik mot enskilda aktörer, utan det jag försöker beskriva är en konsekvens av hur komplex situationen är. Och det leder fram till min nästa fråga.

Utrikesministern gav i sitt svar uttryck för att de insatser som görs i dag inte är tillräckliga och inte kan vara tillräckliga förrän barnen är tillbaka. Jag kan bara hålla med om det. Men jag undrar vad utrikesministern tänker om den roll Sverige kan ha som pådrivande för att ytterligare stärka internationell koordinering av Ukrainas arbete. Vilken roll kan Sverige ha för att se till att återförening kan ske snabbare och familjer inte lämnas att själva bära ansvaret för att hitta vägar att få hem sina barn?