Herr talman! Jag tackar för en oerhört viktig debatt.

Det går inte att finna ord för att beskriva grymheten i brotten. Olaglig deportering och tvångsförflyttning utgör krigsförbrytelser och kan även utgöra brott mot mänskligheten. Handlingarna är ett av de tydligaste uttrycken för Rysslands systematiska försök att utplåna ukrainsk identitet genom att tvinga barnen att tala ryska och byta kultur och lojalitet.

Jag har tidigare i riksdagen nämnt högnivåmötet om de bortförda ukrainska barnen som arrangeras av EU, Ukraina och Kanada under våren. Mötet blir ett viktigt tillfälle att identifiera åtgärder, öka det politiska trycket och fördjupa samarbetet. Förberedelserna inför mötet intensifieras i detta nu.

Enligt ukrainska källor har cirka 2 000 barn återvänt. Det är alldeles för få, och det går alldeles för långsamt. Det råder enighet om att mer måste göras, att vi måste accelerera åtgärder där vi ser resultat och att vi måste genomföra FN-resolutionen från december. Svaret på Azra Muranovics fråga är att det inte görs tillräckligt, och det kan vi nog aldrig säga att det görs förrän alla barn har kommit hem. Men jag upplever ett enormt engagemang för frågorna. Också länder som kanske inte är så tydliga i sitt stöd för Ukrainas svåra situation uttrycker ofta ett stöd för arbetet att få tillbaka de bortrövade ukrainska barnen.

Att spåra och identifiera barnen är såklart ett första steg mot återförande. Sverige ger därför stöd till Ukrainas pilotmekanism för att identifiera de bortförda barnen. När barnen sedan återvänder är målet att varje barn ska växa upp i en trygg och familjebaserad miljö, vilket också vårt stöd till Unicef bidrar till.

Apropå Carina Ödebrinks fråga har regeringen gett i uppdrag till Socialstyrelsen att samordna Sveriges uppbyggnads- och reformsamarbete med Ukraina inom socialpolitik och hälso- och sjukvård. Vi ser fram emot Socialstyrelsens förslag om hur detta uppdrag kan konkretiseras för att ytterligare bidra till ukrainska barns återintegrering och det så viktiga psykosociala stödet.