Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Varje dag ger vi oss ut i trafiken. Vi ger oss ut till fots, på cykel eller i kollektivtrafiken eller sätter oss själva bakom ratten. För de flesta av oss är det en självklar del av vardagen – något vi gör nästan utan att tänka på det. Trafiken är dock inte bara ett transportsystem utan också en av de platser där våra val får allra störst konsekvenser.

Trafiksäkerhet är i grunden något mycket enkelt men samtidigt väldigt stort. Det handlar om rätten att komma fram levande. Det handlar om rätten för barn att gå till skolan utan att vara rädda och rätten för föräldrar att komma hem efter jobbet. Det handlar om rätten att inte förlora sitt liv på grund av en olycka som hade kunnat undvikas.

Trafiksäkerhetsarbetet förenar oss politiska partier i viljan att skapa så trygga förutsättningar som möjligt för att man ska kunna färdas tryggt ute i trafiken oavsett hur man tar sig fram. Sverige är ett av världens föregångsländer inom trafiksäkerhet, och vi står med bred uppslutning bakom nollvisionen, med målsättningen att ingen ska dö eller skadas allvarligt i trafiken. Statistiken går åt rätt håll när fler och fler åtgärder vidtas nationellt för att nå målet. Men vi är inte där.

Varje år skadas och omkommer människor i trafiken. Bakom varje siffra finns en människa, en familj, vänner, en skolklass, arbetskamrater, en hel by. Liv kan förändras på ett ögonblick, och därför får trafiksäkerhet aldrig reduceras till statistik eller regler på ett papper. Det handlar i grund och botten om ansvar, vårt ansvar för varandra.

Fru talman! Under mandatperioden har vi tagit beslut här i kammaren som bidrar till att fler ska kunna komma tryggt hem. Det handlar bland annat om en historisk satsning på vägunderhåll, med beprövade metoder för att jobba av underhållsskulden – något som borde ha tagits tag i för länge sedan.

Vidare har vi äntligen fått en lag om bilbälte i Atraktorer. Det borde alltid ha varit självklart.

Dessutom har fler vägar fått mitträcke, vilket hindrar att fordon kommer över i fel körriktning. Det har också blivit fler stigningsfält runt om i landet, vilket underlättar ett smidigt trafikflöde och helt undanröjer risken för farliga omkörningar av exempelvis tung trafik. Det har även tillkommit rondeller på platser som har varit olycksdrabbade, och fler cykelvägar har separerats från gatan.

Vidare har kamerasystemet utökats på särskilt utvalda vägsträckor, och vi ser en utveckling med geofencing och fler viltstaket för att hålla viltet och trafiken isär.

Det har också blivit förbjudet att använda mobiltelefonen medan man kör.

Våra fordon blir allt säkrare att färdas i tack vare bland annat trötthetsvarnare och varning om man kör för nära mittlinjen.

Forskningen går äntligen framåt när det gäller olika bältesmodeller så att en manlig respektive en kvinnlig kropp kan skyddas på rätt sätt. Trepunktsbältet är annars den enskilt största bidragande orsaken till minskad dödlighet för dem som åker bil.

Jag hoppas att nästa stora insats, även för oskyddade trafikanter, blir självkörande fordon. Forskningen har ju tagit fart, och Nacka har sedan en tid tillbaka ett pilotprojekt för självkörande fordon. Jag ser verkligen fram emot att utvecklingen här bidrar till att drastiskt dra ned olyckstalen.

Fru talman! Mycket kan vi göra ur ett lagstiftande perspektiv, men en hel del landar sedan i kommunernas arbete med både befintligt vägnät och hur man planerar nybyggnation för att inte skapa faror och fientliga miljöer i onödan.

Till syvende och sist kokar ändå mycket ned till det personliga ansvaret och hur jag beter mig när jag är i trafiken, hur jag framför mitt fordon och vilka risker jag utsätter mig själv och mina medtrafikanter för.

Det handlar till exempel om att alkohol och droger inte hör hemma i trafiken vare sig på land eller till sjöss. Alkobommar, ett effektivt och enkelt användande av mer generellt alkolås eller andra avläsningsmetoder som gör att man inte kan komma iväg om omdömet är grumlat av alkohol eller droger så att man själv inte fattar vilken idiotisk idé det vore att framföra ett fordon är insatser som är välkomna och gör skillnad. Här har även trafikpolisen ett viktigt jobb att göra för att hålla vägarna trygga.

Vi lever i en tid när mobiltelefonen har blivit en ständig följeslagare. Ett meddelande eller en notis får en att kasta en snabb blick på skärmen. Men tre sekunder utan uppmärksamhet i 90 kilometer i timmen innebär att bilen rullat 75 meter helt utan kontroll. Tänk er, en hel fotbollsplan, i blindo! Att använda mobilen i trafiken är inte ett litet misstag; det är ett medvetet risktagande. Inte kan det spela någon roll när ingen ser mig, tänker nog många svenskar.

Här är regelefterlevnaden avgörande, inte hur många spaltmeter vi skriver i dokument. Att tidigt prata med barn om trafikvett och att öva mycket i lugn och ro är därför viktigt. Trafiksäkerhet innebär bland annat att ställa sig frågorna: Hur beter jag mig i trafiken? Visar jag hänsyn? Är jag en förebild? Följer jag reglerna även när ingen ser mig? Tänker jag på hur mitt beteende påverkar andra?

Med barn i bilen gör vi ofta det självklara. Vi spänner fast dem, saktar ned och kör försiktigt. Men alltför ofta glömmer vi eller struntar i samma försiktighet när det gäller oss själva eller andra vuxna. Att köra säkert är inte ett tecken på svaghet eller osäkerhet. Tvärtom är det ett tecken på mognad, respekt och ansvar. Det är ett sätt att visa att vi värderar människoliv högre än bekvämlighet och några minuter hit eller dit.

Reflexväst på, annars syns du inte! Och visst är väl cykelhjälm bra mycket coolare än en krossad skalle när olyckan är framme.

Fru talman! Apropå när olyckan är framme har hela vårt avlånga land blåljuspersonal som rycker ut till en plats och en situation som de allra flesta gör sitt yttersta för att undvika. Men vi får nu rapport efter rapport om ett katastrofalt läge där brandmännen blir färre och färre – trots att vi borde hörsamma Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, vad gäller vikten av att ta ansvar för uppbyggnaden av Sveriges civila beredskap.

I en interpellationsdebatt för någon vecka sedan kunde vi höra hur man ska rekrytera fler brandmän och göra yrket mer attraktivt. Det är viktigt, för tyvärr blir de som sagt bara färre – inte för att de inte längre drömmer om att få vara superhjältar utan för att SKR och Kommunal fortfarande inte har förstått att svenska brandmän likt sina kollegor i andra EU-länder vill ha möjlighet att jobba flexibla dygnspass med goda återhämtningsmöjligheter året om. Ja, jag menar året om, inte bara när arbetsgivaren tycker att det passar för att få ihop sommarsemestern.

Jag vet inte om det är överimplementeringar och felaktiga tolkningar som är värst eller avsaknaden av viljan att lösa det man har ställt till med. Moderaternas EU-parlamentariker Tomas Tobé med flera har sedan länge påvisat att detta inte är EU-regelverkets fel och att ingen heller kommer att tacka Sverige för att vi gör något andra inte gör bara för att vi tror att vi gör rätt och att det inte finns andra sätt; det gör det.

Jag får ont i magen på riktigt när Marcus Aronsson med flera engagerade brandmän från hela landet skickar artikel på artikel och mejl på mejl som visar läget i Sverige. Till exempel handlar lunchrumsdiskussionen på Nyköpings brandstation om viljan att göra något annat, allt på grund av ett formaliafel. Detta gäller brandmän från hela landet. Peter, Stephanie, Emelie, Robert, Karin, Christer, Mattias, Robin och Magnus, ja, listan kan göras smärtsamt lång över dem som inte vill mer och som byter karriär. De slutar med något Sverige har brist på och som de är ruggigt skickliga på bara för att det finns folkvalda och fackliga företrädare som inte kan ta en prestigeförlust.

Ibland blir det inte som man har hoppats eller trott. Ibland blir det till och med fel. Men vet ni vad? Det är inte farligt. Då ber man om ursäkt och rättar till det så att det blir rätt. Jag skäms över att dessa beslutsfattare inte med gemensam kraft har löst problemet utan i stället uppvisar total tondövhet och arrogans. Det duger verkligen inte.

Den 13 september är det val, och trygghetsskaparna inom Blåljussverige har alla var sin röst. Tillsammans med sina anhöriga och alla andra som påverkas är de många. Jag hoppas att de använder sin röst för att visa att Sverige ska vara ett frihetligt, trygghetsskapande land som tror på människor och kompetens där alla inte måste vara i samma fack eller vara lika och att man står upp för friheten. Då kanske det just nu Sstyrda SKR och Kommunal kan vakna till, ta varandra i hand och äntligen lyssna till dem vars intressen de är valda att företräda. Den 13 september, here we go! Det är inte ord utan handling som räknas.

(Applåder)