Fru talman! Det går inte att inleda den här dagen utan att tänka på det fruktansvärda dåd som skedde på Risbergska för precis ett år sedan och det trauma som det massmordet orsakade och som vi kommer att bära med oss. Risbergska skolan är på många sätt ett centrum där integration i praktiken blir möjlig. Därför är mina tankar i Örebro i dag med respekt för anhöriga och offer och med beslutsamhet om att inte vika ned sig.

Fru talman! När jag förberedde mig för den här debatten, som handlar om integration, valde jag att läsa i den nationella samordnaren Gulan Avcis utredning och kunde konstatera samma sak som gjorts många gånger förut: ”Utanförskapet är vår tids största samhällsutmaning, som påverkar oss alla på olika sätt. Det splittrar vårt land och hotar, inte bara vår trygghet, utan de institutioner och de värderingar som ligger till grund för vår samhällsgemenskap. Att bekämpa utanförskapet är därför en nationell angelägenhet.”

När Liberalerna, eller Folkpartiet som vi hette då, 2002 föreslog språkkrav för medborgarskap möttes vi förutom av ett kompakt motstånd också av tillmälen som att vi var rasister för att vi poängterade att svenska språket behövs för att bryta utanförskapet.

När vi sedan fortsatte att prata om utanförskapets karta handlade diskussionen om att det var dåligt att peka ut områden och kalla dem utanförskapsområden – som de de facto är. Där är utbildningsnivån låg, arbetslösheten hög, skolresultaten svaga, bostadssegregationen omfattande och det hedersrelaterade våldet och förtrycket utbrett.

Det är särskilt allvarligt att utanförskap riskerar att gå i arv. När vi sa allt detta möttes vi av ett kompakt motstånd mot att titta på fakta och statistik och ovilja att ha konkret politik för att möta det.

Den generation som växer upp i utanförskapsområden är en viktig del av Sveriges framtid. De behöver också rätt förutsättningar för en bra start i livet. Jag vill citera Gulan Avci, som var nationell samordnare: ”I samhällen där barn växer upp utan framtidstro, flyttar kriminella nätverk, islamistiska rörelser och främmande makter fram sina positioner och utnyttjar sårbarheten i marginaliserade miljöer.”

För mig handlar integration ytterst om att få fler människor att känna att de både får tillhöra och kan tillföra. Att tillhöra är att känna sig hemma i det samhälle man lever i. Det handlar om att få använda sin kompetens, sin kraft och sina idéer. Det ena utesluter inte det andra, utan de samverkar. Det är när människor får både tillhöra och tillföra som såväl individen som Sverige som samhälle växer.

I det betänkande som vi skulle ha diskuterat i dag fanns 49 motioner. Utskottet har valt att yrka avslag på samtliga. Det hänvisas till att regeringen redan bereder flera reformer om bosättning, etablering, samhällsorientering och arbete mot parallella strukturer. Det finns en poäng med att inte föregripa det arbetet, men det innebär också ett ansvar att säkerställa att reformerna blir effektiva, rättssäkra och långsiktiga.

För oss liberaler handlar det inte om varifrån du kommer utan om vart du är på väg. Det behövs en tydlig politik där man ställer tydliga krav. Men det behövs också möjligheter, och de behövs lika mycket. Den kombinationen skapar egenmakt.

Språk och jobb brukar vara nyckeln till integration. Det är många överens om numera. Jag ska även säga att nu använder vi rätt ord och pratar om utanförskap och om tydliga krav gentemot dem som kommer hit och vill leva i vårt land. Vi pratar också om hur viktigt det är att tillsammans bidra till det.

Arbetet kring hedersförtryck är inte ämnet för dagens debatt – det kommer senare – men det har varit ensamt på den arenan. Numera finns en samsyn. Jag välkomnar det.

En sak som jag inte riktigt förstår är hur vissa partier, särskilt Centerpartiet, kan tycka att det är viktigare med etableringslån än möjligheter att på andra sätt bidra till en egen försörjning. Man riskerar alltså både skuldsättning och otrygghet. Vi tror att egenmakt byggs genom språk, utbildning och arbete – inte lån.

Nyanlända kvinnors etablering har varit lite av integrationens blinda fläck. Jag har jobbat länge som kommunpolitiker och först det senaste året som riksdagsledamot. Under lång tid hade man synen att det var viktigast att det fanns en familjeförsörjare som hade arbete. Det var inte viktigt att kvinnan lärde sig svenska. Vi har sett vad det har fått för betydelse. I dag skulle jag vilja vända på begreppet och säga att integreras en kvinna integreras en hel familj. Det behöver alltså finnas mycket större flexibilitet kring när man kan läsa sfi.

När jag ifrågasatte varför föräldralediga kvinnor i Göteborg inte fick möjlighet att läsa sfi fick jag till svar att man ju inte erbjöd barnomsorg. Var det ett problem man inte kunde lösa i kommunen, eller ville man bara inte att kvinnor skulle lära sig svenska? Jag kan tala om att det löste sig.

Det här är viktiga frågor som förtjänar stor respekt – vi behöver tillsammans skapa ett samhälle där vi håller ihop. Många pekar på civilsamhället och menar att det ofta är där man får möjligheten och förmågan att prata och träna svenska. Genom att man till exempel spelar fotboll samtidigt kan man också vara delaktig i en förening och den gemenskap det innebär. Jag tror att det behövs långsiktiga partnerskap, inte kortsiktiga projektbidrag.

Fru talman! För att avsluta den här integrationsdebatten, som vi nu har haft i ett par timmar, tror jag att det är väsentligt att vi tillsammans försöker få till stånd möjligheter att skapa ett Sverige där fler får tillhöra och tillföra och där fler går från beroende till egenmakt. Det är en framtidspolitik som håller ihop. När människor får chansen att göra det får vi också ett samhälle som håller ihop.