Fru talman! Det kan så klart bli sådana mycket stora förändringar som ledamoten Ådahl beskriver. En positiv sak är dock att vi inte är begränsade till att reformera studiemedelssystemet en gång per sekel. Man kan alltså göra reformer baserat på ungefär hur det ser ut nu eller på vad vi förväntar oss kommer att ske den närmaste tiden.

Att de svenska lärosätena inom ett par år skulle ställa om till att bli ackrediteringscenter är kanske inte det mest sannolika om man ser till utvecklingen av den högre utbildningen under överskådlig tid. Därför tror jag att man kan vara lite mer konkret och lite mer nära i sitt reformarbete. Jag kanske kan ha det som ett medskick till Centerpartiet.

Systemutformning påverkar beslutsfattandet på alla områden. Vi har sänkta skatter på arbete för att vi vill att människor ska arbeta mer, och man vill kanske höja skatten på någonting man tycker är dåligt för att det ska bli mindre av sådant. Det är ju hela poängen. Det är därför till exempel Miljöpartiet tycker att det är bra med högre skatt på arbete, för de tycker att man ska arbeta mindre.

Centerpartiet menar att det inte skulle spela någon roll med systemutformningen när det handlar om studiemedel, för det beslutet klarar man av att fatta helt fristående och på egen hand. Men i det läge vi har – det är ju inte på något sätt ett helt fritt system – där den studerande har ett statligt subventionerat och garanterat lån, ökar förstås riskerna om man kan arbeta hur mycket som helst parallellt med detta. Då kan man ta det stora lånet och kanske göra andra saker med pengarna – investera dem eller liknande – och sedan arbeta mycket och på det sättet dra ut på studietiden, minska genomströmningen och senarelägga arbetsmarknadsinträdet. Det är den typen av konsekvenser som jag är intresserad av att höra om. Har inte Centerpartiet tagit in dem i sin analys av förslaget?