Fru talman! Från regerings- men även oppositionssidan har det lyfts att det måhända är tid att reformera studiemedelssystemet. Regeringssidan har också kommit ganska långt på den vägen.
Vi i Centerpartiet menar att det finns god anledning att fundera över om det inte är tid att på allvar se över hur systemet ser ut, och jag vill anlägga två perspektiv som grund för detta: ett näringslivspolitiskt och ett frihetligt perspektiv.
Om vi börjar med det näringslivspolitiska perspektivet har vi en väsentligt annorlunda tid för Sverige och Europa nu och framöver jämfört med hur det såg ut för bara ett antal år sedan. Europas tillväxt har krympt i relation till hur det ser ut i Asien och i USA. Samtidigt pratar Kina, USA och Ryssland alla om sina intressesfärer och sina inre marknader – USA först, Kina först och så vidare.
Parallellt med en utveckling där Europas konkurrenskraft har sjunkit ser vi också en explosionsartad utveckling när det gäller artificiell intelligens, som i grunden kommer att förändra arbetsmarknaden.
Både den närings- och handelspolitiska situationen i relation till USA och Asien och inflödet av mer och mer AI kommer att få arbetsmarknaden att förändras snabbare och på ett mer dynamiskt sätt än vi kan förutspå. Förmodligen kommer de som är studenter i Sverige i dag att behöva byta bana ett antal gånger i livet. Vi ser det redan nu. Förmodligen vet vi inte riktigt vilka typer av kunskaper som kommer att vara de mest användbara bara om ett par år.
Vi pratar väldigt mycket om att vi behöver ha fler civilingenjörer i Sverige för att möta det stora techracet i världen. Ja, vi i Centerpartiet ser att vi absolut behöver få till detta. Vi hade en debatt om saken i går med gymnasie, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm, där vi pratade om takbeloppen och om att ge möjligheter för Chalmers, KTH och även andra tekniska lärosäten att ta in fler studenter på civilingenjörsutbildningar.
Men ärligt talat ser vi detta behov också när det gäller andra typer av kompetenser. Vi ser det på det humanistiska området och på det samhällsvetenskapliga och ekonomiska området. Om AI väller in behöver vi också förstå hur vi kan implementera detta på nya sätt, både i industrin och i den offentliga sektorn. Vad är det att vara människa i framtiden? Den typen av frågor behöver vi ställa oss i ett väsentligen nytt samhälle.
Jag vill också säga något om det frihetliga perspektivet. Jag tror inte att det kommer som en överraskning för ledamöterna i andra partier att Centerpartiets vibrerande själ handlar om ett underifrånperspektiv, en tro på människan och en decentraliserad bild av beslutsfattande, där vi ger individen makt över både sig själv och sin närhet.
Samtidigt ser vi tendenser till något helt annat från många av partierna i Sveriges riksdag: att stärka centralmakten. Liberalerna vill att vi ska ha en skola som är statlig. En enorm myndighet i Stockholm ska styra hur svensk skola ska se ut ute i landet. På samma sätt går Kristdemokraterna fram med att man vill att vården ska bli statlig och styras från enorma myndigheter i Stockholm. Vi ser också att både Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna fortsatt vill ha statliga universitet, där man med politisk järnhand ska kunna styra vad som händer i stället för att lämna frihet till lärosätena och forskarna. Samtidigt ser vi också när det gäller miljöfrågor som till exempel brytning av uran att Sverigedemokraterna förordar att lokalbefolkningen inte ska kunna säga sitt, utan det ska styras från Stockholm.
Vi vill i stället anlägga ett frihetligt perspektiv. Skogsägaren, exempelvis, ska kunna säga sitt och ha mest makt över sin skog. Forskaren ska kunna säga sitt och ha mest makt över forskningen. Och vi vill att studenten ska kunna säga sitt och ha mest makt över sitt liv och sina val.
Med dessa två perspektiv som bakgrund vill jag lyfta fram två förslag från Centerpartiet. Det ena är att vi vill ha ett mer flexibelt studiestöd. Det handlar bland annat om det som den moderate riksdagsledamoten nämnde om till exempel läkarstudier, som i normalfallet tar sex år men där vi i dag har en begränsning. Vi behöver skapa en flexibilitet som gör det möjligt för dem som kanske tar något år extra på sig men går en för samhället väsentlig utbildning.
Vi behöver också ha en flexibilitet med tanke på att människor behöver kunna få en andra chans. Vi har folkhögskolorna som alldeles utmärkta exempel på hur människor kan få en andra chans. Vi vill se andra chanser även i den högre utbildningen. Men det kan också handla om att människor är i olika livssituation eller bor på olika platser i landet. Vi vill inte att de regler som vi beslutar om i Sveriges riksdag ska verka begränsande på våra studenters förmåga att studera och uppbära ett studiemedelsstöd.
Det andra förslaget, jämte ett flexibelt studiestöd, är att vi helt vill slopa fribeloppet för lånedelen. Vi har hört både Moderaterna och Miljöpartiet föreslå en begränsad frihet genom att det man intjänar under sommaren inte ska ligga till grund för fribeloppsberäkningen. Vi i Centerpartiet menar att vi behöver gå hela vägen, inte minst därför att vi har en föränderlig framtid runt hörnet. Vissa studenter kommer kanske framöver att välja att bara studera på sommaren och ta sin examen, kanske från ett internationellt universitet, via digitala studier. Hur ska vi i så fall kunna sätta gränser som är rimliga?
Vi menar att det är helt onödigt att krångla till det genom att införa en sommarbegränsning. En liknelse skulle kunna vara matmomsen. Vi har satt ned momsen på mat från 12 till 6 procent, och det gäller om man handlar i en matbutik eller om man handlar på en restaurang och bär hem maten. Men sitter man i restaurangen ska man betala 12 procent. Är du på McDonalds och ber om takeaway är det 6 procent moms, men sitter du i restaurangen är det 12 procent.
Vi tycker att den typen av regelkrångel är helt onödig. Låt oss därför gå hela vägen och ta bort fribeloppsbegränsningen på hela lånedelen. Det skapar en frihet för våra studenter att själva välja hur mycket de vill jobba, hur mycket de vill förkovra sig och hur mycket kontakter de vill ha med ett framtida arbetsliv.