Fru talman! Åren 2017–2019 var jag språkrör för Miljöpartiets studentförbund Gröna Studenter. Jag hade genom det uppdraget förmånen att åka runt i Sverige och träffa studenter och studentföreningar på olika lärosäten i hela landet. Det var en fantastisk möjlighet, och jag fick ta del av många berättelser om utmaningar som svenska studenter möter i vardagen. Det var en del berättelser som motsvarade mina egna upplevelser som student och en del som var nya för mig. Jag lyfter fram detta för att det har gått sju åtta år sedan min tid som språkrör för Gröna Studenter. Trots det möter jag som riksdagsledamot fortfarande likadana berättelser från studenter och studentorganisationer när vi träffas för att prata om studenternas förutsättningar.

Bostadskostnaderna äter fortfarande upp en enorm bit av studiemedlet varje månad, och alldeles för få studenter tar del av bostadsbidraget. Studenterna får fortfarande för få lärarledda timmar. Sjuka studenter får fortfarande inte sjukskriva sig på deltid.

Högre utbildning är både en investering i personlig utveckling för den enskilde och en investering i kompetent arbetskraft för samhället i stort. Men för att fler ska ha möjlighet att göra den investeringen och för att vi som samhälle ska ha nytta av den investering som görs måste förutsättningarna för dem som väljer att studera bli mycket bättre än de är i dag. Vi måste satsa på att ge studenter en god ekonomisk standard under hela utbildningstiden.

Dagens debatt handlar om studiestöd, ett sorgebarn i sammanhanget. Den ekonomiska situationen för studenter har varit svår länge. Bidragsdelen i studiemedlet har länge släpat efter prisutvecklingen. Ensamboende studenthushåll tillhör en grupp som drabbats särskilt hårt av den höga inflationen. Miljöpartiet föreslog därför i budgetmotionen för 2026 att bidragsdelen av studiemedlet skulle höjas med 300 kronor extra i månaden utöver den automatiska höjningen. Detta står i skarp kontrast till regeringens och Sverigedemokraternas politik.

Analyser av Tidöpartiernas budgetproposition för 2026 visar att gruppen studenter förväntas förlora pengar på deras reformer och få mindre pengar i plånboken i år jämfört med 2025. Det är en skamlig prioritering av regeringen och Sverigedemokraterna.

Fru talman! Det finns grupper av studenter som drabbats särskilt hårt av de senaste årens svåra kostnadsläge. Inte minst Saco studentråd har under hösten uppmärksammat att en sådan grupp är studenter med barn. Deras utgifter är höga, och de har av förståeliga skäl ofta begränsade möjligheter att arbeta vid sidan av studierna. Enligt siffror från CSN skulle cirka 60 procent av studerande föräldrar inte klara av en oväntad utgift på 12 000 kronor utan att låna pengar.

Heltidsstuderande föräldrar med ett barn har rätt till ett tilläggsbidrag till studiemedlet. Tilläggsbidraget låg 2025 på 776 kronor i månaden för ett barn. Det är lägre per barn om du är flerbarnsförälder, och det är begränsat till endast en förälder ifall båda studerar. Jag tror att alla kan förstå att ett så lågt tillägg inte nämnvärt ökar den ekonomiska tryggheten för studerande föräldrar.

Samtliga partier i den här riksdagen brukar säga att studerande föräldrar ska ha goda förutsättningar att klara sig ekonomiskt. Samtliga riksdagspartier brukar också säga att det behöver skapas bättre incitament för människor senare i livet att vidareutbilda sig eller byta karriär. Det är helt rätt. Men om vi alla menar allvar med de orden, om vi menar att studerande föräldrar ska ges goda förutsättningar att klara sig ekonomiskt och om vi vill skapa bättre incitament för föräldrar att vidareutbilda sig eller byta karriär behöver tilläggsbidraget helt enkelt stärkas.

Miljöpartiet vill att regeringen tillsätter en utredning om att höja tilläggsbidraget för studerande föräldrar med 50 procent från dagens nivå och att begränsningen av bidraget till endast en studerande förälder tas bort. Det säger regeringen och Sverigedemokraterna nej till.

Fru talman! Drygt fyra av tio studenter tacklar problemet med ett för lågt studiemedel genom att arbeta vid sidan av studierna. Särskilt vanligt är det att studenter arbetar under sommaren, då de inte får något studiemedel och därför behöver en extra inkomst för att betala mat och hyra.

Det finns en maxgräns för hur mycket en student får tjäna under ett halvår och behålla sitt studiemedel; det är det så kallade fribeloppet. För en heltidsstuderande med fullt studiemedel var gränsen ungefär 113 000 kronor per halvår under 2025, eller knappt 19 000 kronor per månad, enligt CSN.

Att det finns en maxgräns är i sig inte problematiskt eftersom vi inte vill uppmuntra studenter att arbeta mer än vad de klarar av vid sidan av sina studier. Det är dock problematiskt att de inkomster som tjänas in under sommaren räknas in i fribeloppet och alltså påverkar rätten till studiemedel, eftersom de tjänas in under den period då studenterna inte har en inkomst från studiemedel och behöver den extra inkomsten.

Om en student arbetar mycket under sommaren kan det leda till att hen får lägre studiemedel under hösten eller blir återbetalningsskyldig till CSN i efterhand. Förra året, 2025, blev hela 17 142 personer återbetalningsskyldiga i genomsnitt 27 082 kronor för att ha tjänat över fribeloppet 2023. Det är astronomiska summor att betala tillbaka för människor som är mitt i eller just har avslutat sina studier.

Miljöpartiet anser att studenter ska ha möjlighet att arbeta på somrarna utan att riskera att få lägre studiemedel under terminerna eller bli återbetalningsskyldiga för stora summor långt i efterhand. Att undanta inkomster under de studiefria månaderna från fribeloppet skulle göra det möjligt för studenter att arbeta i den grad de vill, klara sommaren och bygga upp en ekonomisk buffert för de kommande terminerna och en arbetslivserfarenhet för framtiden, utan att det skapar risk för sänkt studiemedel eller för återbetalningsskyldighet. Det är en fullständigt rimlig åtgärd, som borde samla ett större stöd i den här församlingen än den gör i dag.

Slutligen, fru talman, vill jag slå ett slag för vårt förslag om ett omställningsstudiestöd för kultursektorn. Många människor vill söka sig till kulturen som yrkesbana senare i livet, och behovet av vidareutbildning och möjlighet till omställning för att arbeta i den sektorn är stort. Där skulle omställningsstudiestödet kunna spela en viktig roll, så som det är tänkt att göra när människor vill byta bana under arbetslivet. Vi vill se att stödet även aktivt riktas mot kultursektorn, just för att kunna möta det stora behov som faktiskt finns där.

Men för att detta ska vara möjligt krävs också att stödet kan handläggas effektivt. Omställningsstudiestödet har behandlats väldigt styvmoderligt av Tidöregeringen. Många nekas i dag möjlighet till utbildning, trots att viljan och behovet finns, för att handläggningstiderna är oacceptabelt långa på grund av den här regeringens kroniska underfinansiering av både stödet specifikt och myndigheten generellt. Det innebär en missad chans både för individen som vill söka sig till ett yrke där hen behövs och för samhället som skriker efter utbildad arbetskraft.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet står bakom alla våra förslag i detta betänkande, men jag yrkar bifall specifikt till reservationerna 2 och 6.