Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Den 1 januari i år trädde vår stora tandvårdsreform, tiotandvården, i kraft. Det är en reform som Sverigedemokraterna och Tidöregeringen har tagit fram tillsammans.

Reformen innebär att du som är 67 år eller äldre och behöver laga eller åtgärda dina tänder endast betalar 10 procent av referenspriset. Referenspriset är framtaget av branschen tillsammans med TLV. För behandlingar som inte omfattas gäller det ordinarie högkostnadsskyddet. Alla tandläkare som är anslutna till Försäkringskassan är skyldiga att ta emot dessa patienter.

Jag är stolt över att vi genomför denna reform. Vi talar om en grupp människor som har slitit hela livet. Många har låga pensioner och ibland bristande munhälsa. Nu får de en verklig möjlighet att prioritera sin tandvård. Alltför många har levt med oro, värk och skam. Dålig tandhälsa kan leda till ensamhet och psykisk ohälsa. Ingen ska behöva ställa sig frågan: Har jag råd att äta nästa månad, eller ska jag gå till tandläkaren? Nu får fler råd att gå till tandläkaren.

Låt mig ta ett exempel. Kent, 67 år, pensionär från Vendelsö, har väntat på denna reform. När han nyligen behövde göra en rotfyllning betalade han 410 kronor i stället för 4 100 kronor. Det är en enorm skillnad – pengar som nu kan gå till annat i livet, kanske till veteran-Saaben eller ett årskort till AIK Hockey.

Fru talman! Det har förekommit kritik mot reformen, bland annat från tandläkarhåll. Man menar att referenspriserna är för låga. Men då måste man också ställa frågan: Varför har inte branschen i större utsträckning bidragit med bättre och mer heltäckande underlag till TLV för att säkerställa rätt prisnivåer på olika behandlingar?

Tandvårdspriserna har ökat kraftigt de senaste åren. Riskkapitalbolag har köpt upp kliniker, och marknaden rör sig mot allt större kedjor. När konkurrensen minskar riskerar priserna att pressas upp. Ett vanligt klagomål från patienter är att de inte vet vad behandlingen kommer att kosta. De får otydliga besked, och slutnotan blir betydligt högre än väntat. Här måste informationen bli bättre. Fler behöver känna till Tandpriskollen och jämföra priser. Är det för dyrt – byt tandläkare! Konsumentmakten måste stärkas.

Fru talman! En annan stor utmaning är kompetensbristen inom tandvården. I storstadsregionerna är situationen relativt stabil, men utanför dessa – särskilt i glesbygden – är det svårt att rekrytera personal inom både privat och offentlig sektor. Bristen på tandhygienister är särskilt allvarlig. De utför ett förebyggande arbete som är nödvändigt för en god munhälsa på lång sikt.

Det är positivt att man ökar antalet antagna till tandläkarutbildningarna och gör överintag för att fler ska utbildas, men utbildning räcker inte – vi måste också säkerställa att personalen arbetar där behoven är som störst. I andra länder arbetar man med att skriva av delar av studielånen för den som tjänstgör i glesbygd under ett antal år. Man kan även reservera vissa utbildningsplatser för lokalt sökande för att stärka den regionala kompetensförsörjningen. Det är åtgärder vi bör överväga.

Fru talman! I Sverige ska vi vara stolta över medborgarnas goda munhälsa. Den bygger på ett långsiktigt och framgångsrikt arbete inom barntandvården med kallelser och regelbundna kontroller. Det är också ett ansvar för vårdnadshavare att se till att barn och ungdomar går på sina bokade besök. Här behöver även den privata tandvården ta större ansvar och bidra till att avlasta så att inte hela ansvaret hamnar på Folktandvården.

Tandläkare behöver varierande arbetsuppgifter. Det är viktigt för att de ska vilja stanna kvar i yrket. Att enbart arbeta med till exempel barn begränsar erfarenheten medan en bredare patientgrupp ger större kompetens och utvecklingsmöjligheter.

Med tiotandvården tar vi ett stort steg framåt. Detta är en reform som behöver utvidgas till större delar av befolkningen på sikt. Vi stärker tryggheten för äldre, förbättrar tillgängligheten och visar att tandhälsa är en del av den generella välfärden och att tänderna är en del av kroppen.

Fru talman! Utvecklingen inom läkemedelsbranschen går i en rasande takt. För bara några år sedan hade få kunnat föreställa sig att vi skulle ha effektiva läkemedel mot obesitas, som förändrar livet för många människor. Frågan är vad som kommer härnäst. Vilka genombrott ser vi om fem eller tio år?

Sverige är en ledande life science-nation. Det ska vi fortsätta att vara. Forskning och läkemedelsproduktion är avgörande för vår konkurrenskraft, för jobben och för vår bnp. Men det handlar också om trygghet. Pandemin och oron i omvärlden visar hur sårbara vi är när produktion ligger långt bort. Därför är det ett mycket viktigt besked att staten nu säkrar antibiotikaproduktion i Sverige genom att köpa en fabrik i Strängnäs. I dessa tider av osäkerhet måste vi kunna garantera tillgången till livsviktiga läkemedel.

Fru talman! I dag lever tusentals människor i Sverige med sällsynta diagnoser. De är beroende av särläkemedel och behandlingar som ofta redan finns men inte alltid når patienterna i tid. Här halkar vi efter flera av våra grannländer. Problemet är inte brist på innovation. Problemet är systemet. På den ena sidan har vi TLV och på den andra sidan regionerna och NT-rådet. När två aktörer ska fatta beslut uppstår långa processer. Ibland bromsas införanden med hänvisning till kostnader.

Vi måste våga se helheten. Är det billigast att en människa är sjukskriven, att Försäkringskassan betalar eller att kommunen får ökade kostnader för assistans? Det är ju samma skattepengar, men olika konton. När människor får rätt behandling i tid är det inte bara en kostnad. Det är en investering i livskvalitet, arbetsförmåga och samhällsekonomi.

Det ska inte spela någon roll var i Sverige man bor. Vården ska vara jämlik. Vårdansvarskommittén har föreslagit att staten ska ta större ansvar för läkemedel. Det är ett steg i rätt riktning, men vi är inte där än. Stuprörstänkandet måste få ett slut.

Fru talman! Ett annat område som kräver vår uppmärksamhet är de kliniska prövningarna. Under flera år har de minskat i Sverige. Glädjande nog ser vi nu en försiktig ökning, men vi behöver göra mer. Med bättre samordning, förenklade regelverk och tydligare ansvar kan vi stärka Sveriges position. Det ger patienter tidig tillgång till nya behandlingar och stärker oss som innovationsnation. Detta är också en ekonomisk fråga. En stark forskningssektor skapar tillväxt och framtidstro.

Fru talman! I höstas besökte vi i socialutskottet Skottland för att studera deras modell Pharmacy First. I stället för att först boka läkartid, sedan få recept och därefter hämta ut läkemedlet kan patienten gå direkt till apoteket. Där gör en farmaceut en bedömning och ger rätt behandling och rådgivning. Det frigör läkartid för dem med mer komplexa behov.

Vi har högutbildade farmaceuter. Vi har apotek med generösa öppettider. Vi har kompetensen. Det finns en bred enighet om att detta är en klok reform, men den bromsas fortfarande av vissa aktörer. Den skulle gynna patienter, avlasta vården och stärka effektiviteten.

Fru talman! Under året höjdes högkostnadsskyddet. Det var ett svårt men nödvändigt beslut för att värna systemets långsiktiga hållbarhet. Sedan 2012 har statens läkemedelskostnader ökat med 55 procent. Patienternas kostnader har under samma tid ökat med 21 procent. Den utvecklingen är inte hållbar. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de sjukaste, som snabbt når frikortsnivån, inte påverkas när de väl nått taket. För dem kvarstår högkostnadsskyddet på 7 117 kronor. Många slår i taket redan vid första uttaget. Det är solidaritet i praktiken. De med störst behov får mest stöd.

Avslutningsvis: En frisk och välmående befolkning är grunden för ett starkt samhälle. Därför måste vi fortsätta utveckla läkemedelspolitiken med både hjärta och helhetssyn.