Fru talman! Jag minns när jag som 22-åring fick en fråga av en god vän till mig om att följa med till Stadsmissionen i Malmö och vara volontär. På helgen hade de nämligen en yta där de bjöd på mackor och tog emot människor, de allra flesta med svåra missbruksproblem.

Det var en väldigt kall vinter i Malmö just då. Det var minus 15 när vi satt och jobbade. In i salen kom det ett femtiotal personer som levt ett långt liv med missbruk och problematik. Det fanns tre duschar som det var kö till, för det var chansen för dem att kunna göra sig lite rena. Det fanns ett litet ställe där de kunde hämta vinterkläder, som behövdes. Och man kunde skriva sitt namn på en lapp och stoppa den i en i låda som fanns där. Det handlade om att ansöka om att få en av de 14 akutbäddar som fanns. På kvällen innan vi skulle stänga var det ett lotteri – det mest absurda lotteriet jag hade varit med om i livet. 50 personer stod och väntade på vilka som skulle bli de 14 lyckliga vinnarna, som skulle få chansen att sova i en varm bädd. När namnen på de 14 lyckliga ropats upp var det vår roll att se till att jaga ut de resterande, som skulle hitta någonstans att sova ute i Malmö, i minus 15 grader. Det var verkligen en ögonöppnare. Många av dem hade gått så långt i missbruksproblematiken att alla livlinor hade brutits – alla livlinor gentemot anhöriga, vänner och annat.

Sedan dess har mycket hänt. Tyvärr har narkotikaproblemen ökat i omfång. Det har blivit ett större och mer utmanande samhällsproblem i Sverige. Det får förödande konsekvenser, inte bara för dem som fastnat i missbruk utan även för de anhöriga, oavsett om det är föräldrar, syskon eller rent av barn. Och det är ett problem som finns i hela landet.

Jag minns när vi för några år sedan vaknade upp till chocknyheterna i Västerbotten att två personer dött av överdos i Vilhelmina och fem andra låg på sjukhus. Det här är ett stort problem som vi har och som vi måste ta tag i och jobba med. Just därför är det så angeläget att vi går vidare. Det är därför vi i Miljöpartiet trycker på, tillsammans med flera andra, för att vi nu ska gå vidare från den gedigna Narkotikautredningen och se till att försöka implementera de förslag som finns. Men det gäller också Samsjuklighetsutredningen. Många gånger hänger problematikerna ihop. Personer med missbruk kan också ha problem med psykisk ohälsa, och personer med psykisk ohälsa tenderar i större utsträckning att i desperation vända sig till drogerna för att självmedicinera.

Jag vill göra ett medskick om en viktig sak. I vår kamp mot narkotikan, som göder de kriminella gäng som vi så gärna vill få bort från våra gator och vårt samhälle, får vi inte låsa oss vid ideologiska barriärer. Vi måste ha en öppenhet för empiri och forskning och för de förslag som kommer till oss.

Jag har tidigare berättat om arbetet med sprututbytesprogrammet, som jag besökt. Det var så himla intressant att vara där. Någonting som slog mig var att många av de personer som de hjälper är i svåra livssituationer, och de ses som och är i dag kriminella. De begår kriminella handlingar varje dag. Jag är lite besviken över att vi inte har kommit vidare med att titta på vilka möjligheter som finns, precis som andra ledamöter varit inne på. 90 procent av alla narkotikabrott rör personer som åtalas för eget bruk. Finns det möjligheter att döma på andra sätt? Narkotikapolitiskt Center har varit inne på det, till exempel. Skulle man kunna utreda och lägga fram förslag om att personer med beroendesjukdom i framtiden skulle kunna få en annan påföljd, såsom stöd eller behandling?

Vi skulle behöva komma vidare med dessa förslag, och vi skulle verkligen behöva titta objektivt och lyssna för att försöka minska problematiken med missbruk och narkotika. Därför är det också viktigt att vi gör det här skiftet, som det ändå finns en väldigt stark empirisk grund för. Det handlar om att vi skiftar fokus från ett samhälle fritt från narkotika – vi är en bit därifrån i dag – till att framför allt börja med att minska skador och negativa verkningar. Detta tycker jag exemplifierades när jag såg sprututbytesprogrammet. När det gäller många av dem som fick hjälp kunde det första steget många gånger vara att minska skador, harm reduction. Sakta men säkert kunde de komma till det stadium där de kanske till slut kunde göra sig fria från sitt drogmissbruk.

Jag tänkte att jag skulle lyfta fram en annan sak, och det är ideella organisationer och deras ovärderliga arbete.

I Umeå har jag på nära håll fått följa till exempel Spelberoendegruppens arbete när de hjälper människor med spelproblematik. En stor utmaning som många med olika typer av beroendeproblematik har är att det är svårt att komma till vården. Det tar lång tid innan man får hjälp, och när man sitter fast i ett beroende och känner att nu vill jag verkligen få stopp på det behöver man få hjälp nu.

Det sorgliga är att många som söker hjälp hänvisas av vården till de ideella rörelserna, som gör ett fantastiskt jobb. Det är eldsjälar med egna erfarenheter som brinner för att hjälpa människor att bli kvitt sina beroenden. De behöver dock få betydligt bättre förutsättningar för att kunna göra det arbetet. De behöver mer resurser för att jobba med detta ovärderliga arbete, oavsett om det handlar om föreningar mot spelberoende, Anonyma Alkoholister eller andra organisationer som jobbar med att hjälpa människor bort från beroende.

Dessa organisationer kan också vara en värdefull resurs när det kommer till det förebyggande arbetet. Jag har fått höra från flera av dem att de gärna vill komma ut och prata med skolungdomar och berätta om sina egna erfarenheter. Jag tror att det hade varit ovärderligt att få med dem där.

Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 3.