Herr talman! Nu är det kanske en och annan som ställer sig frågan varför jag som till vardags ägnar mig åt försvarsfrågor och är i kammaren för att debattera försvarsfrågor helt plötsligt dyker upp i konstitutionsutskottets kammardebatt som handlar om minoritetspolitik.

Svaret är enkelt. Judiskt liv är satt under hård press. Det är en nationell minoritetsgrupp som inte längre kan känna att de kan leva öppet, tryggt och fritt i Sverige. Då krävs det fler röster i debatten, inte färre. När många känner så måste vi erkänna att det är ett brett samhällsproblem. Det är ett misslyckande för rättsstaten.

I ett liberalt och demokratiskt samhälle, herr talman, ska varje människa ha rätten att leva sitt liv utan rädsla. Den rätten gäller också judar. Det handlar om rättigheter som aldrig ska behöva förhandlas bort, relativiseras eller villkoras av hot, hat eller våld.

Judiskt liv har funnits i Sverige i över 250 år. Det är varken något främmande eller något tillfälligt, utan det är en självklar del av vårt samhälle. Ändå, herr talman, ser vi hur judar tvingas väga sin frihet mot sin säkerhet, dölja sin identitet och ta av sig Magen David-stjärnan. Det är fler familjer som börjat ställa sig frågan: Finns det en framtid för oss i Sverige?

Herr talman! Förra hösten skulle en bekant komma och äta lunch med mig här i riksdagen. Kvällen innan hörde hon av sig och avbokade vår lunch, inte för att hon var rädd för riksdagen utan för att hon är judinna och för att den aggressivitet som följt av Palestinarörelsens återkommande demonstrationer utanför riksdagens entréer hade skrämt henne.

Att en judisk kvinna som bott hela sitt liv i Sverige inte vågar komma till riksdagen är inte bara ett svek mot våra judiska medborgare. Det är faktiskt ett frontalangrepp mot demokratin.

Antisemitismen är inte bara historia. Den är närvarande. Den är påtaglig och i vissa delar växande. Vi ser den i hot, i hatbrott, i attacker mot synagogor och i en hatisk retorik på våra gator och torg. Hotet kommer från flera håll – från högerextrema miljöer, från islamistiska rörelser och – ja – från vissa delar av vänsterrörelsen.

Antisemitismen har i dag nya uttryck och nya källor. Den är modern. Den är gränsöverskridande och ofta importerad från regioner i delar av världen där judehatet är en del av samhällsnormen och inbäddat i kulturen, i det sociala livet, i det religiösa livet och i politiken. Detta måste vi kunna tala klarspråk om.

Vi måste också kunna tala klarspråk om att med den stora invandringen har internationella konflikter flyttat in i Sverige. Men låt mig vara tydlig: Det är inte konflikterna i sig som är problemet. Problemet är när de används som ursäkt för hat mot judar.

Efter Hamas barbariska terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 har vi sett demonstrationer där judehatet har tillåtits att frodas öppet. Judar har kollektivt blivit skuldbelagda. Judiska symboler har attackerats. Och kritik mot Israel har ofta glidit över i hat mot judar i Sverige, vilket alltför ofta tyvärr har mötts av tystnad, ursäkter och ibland också applåder från delar av vänsterrörelsen men framför allt från stora delar av Palestinarörelsen.

Samtidigt har det varit märkligt tyst, herr talman, när människor har demonstrerat mot den islamistiska regimen i Teheran. Det har varit tyst när kurder i Rojava i de kurdiska delarna av Syrien i flera år har sett till att svenska IS-terrorister inte ska kunna komma tillbaka till svensk mark och utföra terrordåd här i Sverige. Det är tyst när den värsta humanitära katastrofen äger rum i Sydsudan.

För mig blir det tydligt att det inte alltid handlar om att stå upp för rättvisa utan om en selektiv indignation, där Israel och judar alltid hamnar i skottlinjen och islamistiska regimer och terrorsekter tyvärr alltför ofta möts av tystnad. Detta är inte solidaritet, herr talman. Det är ideologisk blindhet, och i dess spår växer judehatet i Sverige.

Låt mig vara kristallklar, för nu kommer nog en och annan att tänka: Man ska väl kunna kritisera Israel. Självklart ska man kunna kritisera den regering som styr i Israel och dess politik. Det gör även jag. Men när kritik övergår i demonisering och judar hålls ansvariga för en över 78 år gammal konflikt i Mellanöstern har vi lämnat den demokratiska debatten bakom oss.

Herr talman! Jag vill belysa ett möte jag hade med judiska ungdomar i somras. Jag besökte ett ungdomsläger. Jag var där för att tala om politik. Men framför allt var jag där för att lyssna. Det jag hörde har jag burit med mig ända fram till i dag. Unga människor berättade för mig om rädsla, om utanförskap, om att inte längre våga bära sin Magen David-stjärna, om glåpord i skolan, om att förlora vänner och om att hållas ansvariga för ett krig bara för att de är judar. Lägret kunde äga rum tack vare, eller på grund av, en stark polisiär närvaro för att skydda och skapa säkerhet för de här ungdomarna.

Herr talman! Många har sagt att vi förra året firade 250 år av judiskt liv i Sverige. Det är en historia fylld av stolthet. Ändå lever unga judar i dag i rädsla. Som svensk politiker skäms jag över att vi har låtit det gå så här långt. Att skydda judiskt liv handlar inte bara om trygghet. Det handlar om vår grundlag. Judar är en av våra fem nationella minoritetsgrupper. Det innebär inte bara rättigheter. Det innebär också skyldigheter för staten. Därför vill jag tala om skolan och vilken viktig roll skolan har.

Min partikollega Mauricio Rojas har på ett väldigt bra sätt redan redogjort för alla de viktiga satsningar som den här regeringen har drivit igenom och driver igenom för att stärka judiskt liv och med kraft motarbeta antisemitismen och skapa trygghet för den judiska gruppen.

Men jag vill alltså prata om skolan. Självklart ska skolan fortsätta att undervisa om Förintelsen, så att Europas mörka historia aldrig faller i glömska. Men det räcker inte att bara tala om antisemitismen som något som hände då. Vi måste också tala om antisemitismen som någonting som händer nu och som drabbar levande judar i vårt land i dag. Därför vill vi liberaler att kunskap om antisemitism ska skrivas in i läroplanen. Är det något som är viktigt så är det att säkerställa att unga människor tar del av historien men också får en insikt om hur viktigt det är att vi upprätthåller judiskt liv i Sverige, och det gör man genom att sprida kunskapen.

Herr talman! Jag var i Stockholms stora synagoga förra tisdagen på Förintelsens minnesdag. Ordföranden, Richard Mühlrad, skickade ett väldigt tydligt budskap till alla oss som var närvarande där. Han sa: Nu krävs Tsalach – nu krävs handling.

Det måste vara slut på ursäkter och bortförklaringar. Antisemitismen kan aldrig ursäktas, och demokratin kan aldrig kompromissas bort. Ett Sverige där judar inte kan leva öppet, tryggt och fritt är inte ett Sverige som vi kan acceptera. Därför krävs det handling nu – mot judehatet – för att judiskt liv ska kunna blomstra under de kommande, minst, 250 åren.

(Applåder)

I detta anförande instämde Mauricio Rojas (L).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 februari.)