Herr talman! Jag tror att vi ska se de få minuter med vilka talartiderna har överskridits här som ett bevis för ett stort engagemang. Jag vill tacka de tidigare talarna, och säkert de efterföljande också, för det enorma engagemang som finns i dessa frågor. Det bådar gott för svensk minoritetspolitik. Det är en otrolig ynnest att få lyssna inte bara till det engagemang som finns utan även den enorma kompetens som ledamöterna besitter i dessa frågor.

Med detta sagt, herr talman, vill jag börja med att säga att vi lever i en tid där samtalet om vilka vi är och var vi kommer ifrån har blivit allt viktigare. För många av oss är identiteten inte bara en fråga om vilket pass vi bär i fickan, utan det handlar också om de traditioner, den kultur och det språk som vi bär i hjärtat.

Sveriges nationella minoriteter är en omistlig del av Sverige och vårt gemensamma kulturarv, men deras historia är också en påminnelse om tider då svenska staten inte alltid har stått på mångfaldens sida. Vi bär på en historia av försvenskning, tvång och marginalisering. Därför är minoritetspolitiken inte bara en rad administrativa punkter i ett betänkande, utan det är ett pågående arbete för att läka sår, för att stärka rättigheter och för att säkra att Sverige är ett land där man kan vara både hundra procent svensk och hundra procent bärare av sin minoritetskultur.

Herr talman! I dag ser vi tyvärr att minoriteter i Sverige möter nya och gamla utmaningar. Vi ser hur hat och hot mot judiska men också romska grupper ökar i skuggan av polariseringen. Vi ser hur de samiska rättigheterna prövas. Och vi ser – kanske mest akut – hur minoritetsspråken kämpar för sin överlevnad.

När ett språk tystnar försvinner inte bara ord, utan det är en hel världsbild, ett sätt att förstå historien och en koppling mellan generationer som går förlorade. Centerpartiet tror på ett Sverige som håller samman genom att bejaka olikheter, inte genom att radera dem. Vi tror på individens rätt att äga sin egen historia. Mot denna bakgrund vill jag i dag yrka bifall till Centerpartiets reservation 26.

Herr talman! Jag vill börja med det som flera här har varit inne på, nämligen älvdalskans ställning. Jag måste säga att jag förundras över den stora enighet som finns här utan att det faktiskt lyckas bli en enighet. För dem där ute som lyssnar måste det framstå som rätt udda att vi inte lyckas komma framåt trots att det finns en bred samsyn och stor enighet.

I årtionden har boende i Älvdalen kämpat för att deras språk ska erkännas för vad det faktiskt är: ett eget språk, inte en dialekt. Den som har hört älvdalska vet att den bär på en unik språklig rikedom som skiljer sig markant från standardsvenskan. Internationella lingvister är eniga, och Europarådet har upprepade gånger uppmanat Sverige att ompröva sin hållning.

Men här hemma har vi inte riktigt lyckats komma framåt. Vi gömmer oss bakom gamla definitioner och administrativa hinder. Centerpartiet menar att det nu är hög tid att lyssna på expertisen och framför allt på dem som själva talar älvdalska. Genom att ge älvdalskan status som ett nationellt minoritetsspråk ger vi den de verktyg som behövs för att språket ska kunna leva vidare, i skolan, i det offentliga samtalet och i hemmen. Det handlar om respekt för lokal kultur och om att bevara en unik del av det europeiska språkarvet.

Herr talman! Jag tänkte nu gå över till reservation 26, som rör det svenska teckenspråkets ställning.

I dag befinner sig det svenska teckenspråket i något man kan kalla en juridisk paradox. Det erkänns som ett språk i språklagen, men det omfattas inte av lagen om nationella minoriteter. Det innebär att teckenspråkiga inte har samma lagstadgade rättigheter till service och stöd på sitt modersmål som andra minoriteter har.

För en döv person är teckenspråket inte ett komplement eller ett hjälpmedel, utan det är det första språket. Det är den kulturella identifikationspunkten. Att nekas rätten att fullt ut likställas med de nationella minoriteterna kan sända en signal om att teckenspråkiga personers behov är mindre värda eller mer krångliga att hantera.

Centerpartiet vill se en lagändring där det svenska teckenspråket erkänns som ett nationellt minoritetsspråk. Vi vill säkerställa att rätten till utbildning, kultur och myndighetskontakt på teckenspråk inte bara är en vacker ambition på ett papper utan en juridisk rättighet som går att utkräva. Det handlar om grundläggande tillgänglighet och om allas rätt till delaktighet i demokratin.

Herr talman! Demokrati mäts bäst i hur vi behandlar våra minoriteter. Det handlar om att våga vara en stat som inte bara tolererar olikhet utan som aktivt främjar den.

Genom att erkänna älvdalskan och teckenspråkets ställning visar vi att Sverige är ett land som värdesätter mångfald på riktigt. Vi visar att vi tar vårt ansvar för de internationella konventioner vi har skrivit under, men framför allt visar vi respekt för de människor som varje dag kämpar för att hålla sina språk och sina kulturer levande.