Herr talman! För en vecka sedan högtidlighölls här i riksdagen minnesdagen över Förintelsen. Det var en värdig stund för åminnelsen av några av de mest ohyggliga händelser vi har sett i modern tid.

Piotr Zettinger fördes som tvååring med sin familj till gettot i Warszawa, och han har ännu efter alla år minnesbilder av döda människor på gatorna. När han var fyra år fick han hjälp att fly genom kloakerna ut ur staden till ett nunnekloster. Dit kom flera år senare, jag tror att det var tre år senare, en kvinna som tog med honom till några släktingar. Umbärandena hade dock förändrat henne så mycket att det tog tid för honom att inse att kvinnan var hans mor. Jag tror att alla som var med blev djupt berörda av både hans berättelse och de berättelser Katherine Hauptman och Helena Lindahl återgav om sina respektive morföräldrars upplevelser.

Själv lever jag med starka minnen av konstnärinnan Lotte Lasersteins berättelser. Jag lärde känna henne när jag var 14 år, och vi stod varandra så nära under ett antal år att jag kallade henne min låtsasmormor. Under de somrar jag tillbringade med henne fick jag lära mig mycket om hur den framväxande antisemitismen i Tyskland på 1930-talet påverkade den väl integrerade judiska befolkningen.

Lotte Lasersteins mest berömda verk, Kväll över Potsdam, från 1930, skildrar en grupp allvarsamma vänner på en terrass efter en måltid. De samtalar om vad de sett, hört och läst och hur de ska tolka det. De hade alla läst Mein Kampf och visste vad som väntade. Men hur skulle de hantera det? Några av dem flydde medan tid var.

Lotte själv fick 1938 en inbjudan att ställa ut sina konstverk i Stockholm och lämnade Tyskland den sista månaden Sveriges gräns var öppen för judar. För att kunna stanna här ingick hon ett skenäktenskap och slapp återvända till Tyskland. Den turen hade inte hennes mor. Hon mördades i Ravensbrück. Lottes syster lyckades hålla sig vid liv i Berlin, men Lotte beskrev henne som ett nervvrak efter kriget. Förutom systern fanns en enda överlevande från Lottes stora släkt, en kusin i Schweiz.

Men det var verkligen inte bara dessa dystra minnen som var samtalsämnen under vår samvaro utan också mycket glädje. Det var berättelser om intressanta människor hon mött, judisk humor, litteratur, traditioner, maträtter och andra kulturella yttringar. Hon lärde mig bland annat att laga ungersk gulasch efter sin mormors recept.

När vi i dag debatterar KU:s betänkande om de nationella minoriteterna är det viktigt att komma ihåg att vårt främsta fokus när det gäller den judiska minoriteten måste vara att stödja judiskt liv i Sverige, inte bara hågkomsten av Förintelsen. Förra året firade vi 250 år av judiskt liv i Sverige. Vid en tillbakablick kan man konstatera att detta har inneburit att även svenskt liv har berikats genom judars bidrag inom konst, vetenskap, handel och politik.

Jag kan inte neka till att jag känner stor oro för hur det kommer att se ut i framtiden. Kommer det att finnas några judar kvar i Sverige om 250 år? Oron är berättigad med tanke på hur antisemitismen breder ut sig inom vissa grupperingar och hur även framträdande företrädare för åtminstone ett parti som finns representerat i Sveriges riksdag kan fara ut med antisemitiska uttalanden och framställningar utan att partiledningen griper in.

Den nuvarande situationen är ohållbar. Allt fler personer av judisk härkomst ifrågasätter på allvar om det finns en framtid och ett liv för dem i vårt land. De känner sig inte trygga och avstår från att visa uttryck för judisk identitet offentligt. En judisk man jag känner beskriver hur han vid skolbesök utsätts för rent antisemitiska uttryck och som enskild svensk jude ställs till svars för hur Israels regering agerar.

Det är stor skillnad på att kritisera Israels regering och dess agerande och på att önska livet ur alla judar som bor i Israel. När judar som bor i Sverige utsätts för hat och trakasserier bara för att de är judar har ytterligare en allvarlig gräns passerats.

Regeringen antog förra våren en nationell strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism. Den syftar till att skapa en struktur för det nationella arbetet mot antisemitism under en tioårsperiod. Tre fokusområden har definierats:

kunskap, utbildning och forskning om judiskt liv

judisk kultur och svensk-judiskt kulturarv

trygghet och öppenhet – arbetet mot antisemitism.

Forum för levande historia har fått ett uppdrag från regeringen att genomföra kunskapshöjande insatser mot antisemitism riktade till lärare och annan personal inom utbildningsväsendet. Alla behöver känna igen antisemitism och veta hur man hanterar den.

Herr talman! Politiken för det samiska folket och de nationella minoriteterna ska stärka deras möjligheter att behålla och utveckla sina etniska, språkliga och religiösa samfundsliv och stödja deras språk så att de hålls levande. Det senare har visat sig vara en utmaning, vilket inte minst en färsk granskning av Riksrevisionen har visat. Det är viktigt att steg nu tas för att möjliggöra att alla de fem nationella minoritetsspråken både kan fortleva och revitaliseras och att lärare och förskollärare utbildas i språken så att de i sin tur kan undervisa barn med samisk, tornedalsfinsk, finsk, romsk eller jiddischtalande bakgrund så att dessa får ett fullödigt språk.

Tidigare talare, inte minst Susanne Nordström, har redogjort väl för regeringens politik på minoritetsområdet, så jag avstår från vidare djupdykningar i denna.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga några ord om älvdalskan. Jag har ju själv i många år drivit frågan om att utreda dess status för att kunna erkänna den som språk, vilket det också finns ett kristdemokratiskt rikstingsbeslut om. Europarådets språkliga råd bedömer älvdalska som ett eget språk, skilt från svenska genom både grammatik, syntax och uttal. Så sent som i förra veckan lades det fram en bacheloruppsats om älvdalska vid det italienska universitetet i Perugia.

Under flera år har man i Älvdalens kommun arbetat för att bevara språket. Med stöd från Allmänna arvsfonden och språkforskare har man undervisat elever på fritiden, finansierat böcker, spel och musikinspelningar och till och med dubbat Pelle Svanslös-filmen till älvdalska.

Ett erkännande av älvdalska som minoritetsspråk skulle dock få omfattande konsekvenser eftersom den svenska lagstiftningen innebär att ett minoritetsspråks talare ska ha tillgång till översättning och tolkning i officiella sammanhang, exempelvis vid kontakter med kommun, region och stat. Det är inget som älvdalingarna kräver eller ens förväntar sig.

Att separera den nuvarande svenska minoritetslagstiftningen och införa det som många länder har – kategorin landsdelsspråk – skulle innebära en väldigt omfattande lagstiftningshistoria. Men även utan ett officiellt erkännande av älvdalskan som språk är det viktigt att stötta revitaliseringen av språket med tanke på det starka och levande intresse som finns bland den yngre generationen i Älvdalen. Det är en kulturhistorisk gärning att stödja detta. Ett strukturerat språkvetenskapligt stöd till revitaliseringen av älvdalska borde kunna förmedlas exempelvis genom Institutet för språk och folkminnen, Isof.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

(Applåder)