Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 17.

De här frågorna borde vi faktiskt kunna vara överens om i den här kammaren, men som tidigare talare har varit inne på verkar det vara huruvida man sitter i opposition eller i majoritet och regeringsställning som avgör om man tycker att saker ska utredas eller inte och vad som ska erkännas när det gäller våra nationella minoriteter. Jag tycker att det är ganska olyckligt.

Om det nu finns ett väldigt brett stöd i kammaren för att exempelvis erkänna älvdalskan, eller i alla fall utreda älvdalskans status, känns det lite märkligt att samtliga oppositionspartier har en egen reservation medan andra partier står i talarstolen och säger att de vill samma sak – men inte är med på reservationen. Det gäller särskilt när man råkar veta att samma partier motionerade om frågan under den förra mandatperioden, när de var i opposition, och då fick nej från dem som numera har en reservation och tycker att frågan ska utredas. Det blir lite bakvänt.

Så är det ganska ofta i riksdagen, inte bara när det gäller nationella minoriteter. Men man skulle kunna tycka att vissa områden – till exempel detta – lite grann borde stå över det politiska tjafset, som man kanske skulle kunna kalla det.

Precis som tidigare talare har varit inne på är detta ett betänkande som rör alla våra fem nationella minoriteter såväl som urfolket samer. Jag tänker inte rabbla de nationella minoriteterna – jag kan dem absolut, men tidigare talare har redan nämnt dem. Det är väldigt brett, och eftersom Vänsterpartiet har många förslag på detta område kommer jag inte att kunna prata om alla förslag från mitt parti. Av 26 reservationer är 13 undertecknade av mitt parti, så det blir en del.

Det är väl ganska tydligt att mitt parti till skillnad från regeringen har ambitioner på detta område som syftar till att stärka minoriteterna och uppfylla den lagstiftning som redan i dag gäller.

När riksdagen år 2000 beslutade att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets konvention om skydd för nationella minoriteter och till den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk var det på riktigt. Det var ett viktigt erkännande av de fem nationella minoriteterna och urfolket samerna. Detta förpliktar. Staten erkände genom det beslutet också att vi har särskilda skyldigheter gentemot våra nationella minoriteter, särskilt när det gäller att skydda och utveckla minoriteternas språk och kultur. Det borde vara ganska uppenbart för alla i kammaren som debatterar detta ärende att den svåra situation som råder för våra minoritetsspråk kräver ordentliga insatser från staten.

Herr talman! Statens assimileringspolitik har historiskt varit oerhört framgångsrik. Förtryck av nationella minoriteter och tvångsassimilering är en väldigt mörk del av Sveriges historia som på många sätt fortfarande är obearbetad och som lever kvar och får konsekvenser även i vår tid. Människor har osynliggjorts och kartlagts på ett diskriminerande sätt enbart för att de tillhört en minoritet. Den tidigare assimileringspolitiken medförde också att människor var tvungna att förneka sitt ursprung och sluta tala sitt språk för att inte bli uteslutna ur majoritetssamhället.

Några av Vänsterpartiets förslag rör sanningskommissioner. Den samiska sanningskommissionens arbete pågår just nu. Sanningskommissionen för tornedalingar, lantalaiset och kväner har avslutat sitt arbete och lämnat sitt betänkande, men det finns fortfarande jättemycket att jobba med. Det finns en rad rekommendationer och åtgärder som behöver tas till vara av regeringen, men det har tyvärr inte hänt så mycket hittills. Jag hoppas att regeringen ökar farten i det arbetet och att man offentligt ber om ursäkt för de övergrepp som skett.

Herr talman! Finsktalande har bott i Sverige sedan 1200-talet. Antalet personer i Sverige med finsk bakgrund uppskattas till cirka 700 000. Detta är den största av våra nationella minoriteter. Precis som andra nationella minoriteter har sverigefinnarna utsatts för rasism, diskriminering och oförrätter.

Sverigefinländarnas delegation är en paraplyorganisation för den sverigefinska minoriteten. Man har uppmanat den svenska staten att genom en sanningskommission erkänna de övergrepp och den assimilering som den sverigefinska minoriteten har utsatts för. I samband med detta ansökte organisationen om pengar till en förstudie, men i mars 2025 avslog regeringen sverigefinländarnas ansökan. Skälet som angavs var att man först ville utvärdera de pågående sannings- och försoningskommissionerna.

Enligt mig och Vänsterpartiet är det en väldigt märklig motivering. Alla minoritetsgrupper har rätt att få upprättelse och ett erkännande från staten, oavsett vad en utvärdering av de pågående processerna kommer fram till. Vi anser därför att en oberoende sanningskommission bör tillsättas.

Herr talman! Tyvärr kan man inte påstå att den här regeringen håller fanan särskilt högt när det gäller de nationella minoriteterna, särskilt inte när det gäller språkfrågan.

Våra nationella språkcentrum ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk. Det långsiktiga målet med dessa åtgärder är att öka användningen av språken, både på individnivå och i samhället i stort, och att främja en fungerande överföring från en generation till nästa, så att språken lever vidare i Sverige och så att man undviker en språkdöd i kommande generationer, som Mirja Räihä var inne på tidigare.

Tyvärr är i stort sett alla våra nationella minoritetsspråk allvarligt hotade, även om det absolut finns gradskillnader. Jag tror inte att det går att nog understryka vikten av att de nationella minoritetsspråken och minoriteternas kulturer bevaras, utvecklas och förs vidare till framtida generationer. De har länge varit en viktig del av vårt lands kulturella och språkliga mångfald, och de språkcentrum som stöds av staten har varit oerhört viktiga och centrala aktörer just när det gäller att bevara och utveckla språken. Därför anser vi i Vänsterpartiet att deras finansiering behöver permanentas, ökas och bli mer stabil.

Självklart kan det här inte fortsätta att vara hotat, herr talman. Målet måste vara att alla som lever i Sverige, oavsett om de tillhör en nationell minoritet eller är av annan härkomst, ska kunna bevara sin kultur och sitt språk och känna sig trygga och inkluderade i ett samhälle där mångfald och skillnader ses som en stärkande rikedom. I dag vittnar i stället alla minoriteter om att de utsatts för rasism på olika sätt.

Herr talman! Jag inser att jag kommer att dra över min anmälda talartid ganska mycket. Jag ber om ursäkt, men så blir det när man har mycket att prata om.

Jag tänker ganska ofta på hur det känns för de personer i vår närhet, som vi möter i vår vardag, som lever i en otrygghet och utsatthet som vi som kanske mer betecknas som majoritetssamhället inte alls upplever på samma sätt.

För bara något år sedan var samerna speciellt inbjudna gäster till Bokmässan i Göteborg. Det brukar ses som särskilt hedersamt att få vara särskild gäst där. Dock arrangerades ett seminarium som handlade om huruvida samer var en privilegierad minoritet eller ett utsatt urfolk. De flesta som deltog i samtalet hade inte ens någon egen erfarenhet av den utsatthet som det innebär att vara en del av en minoritet. Jag tror att detta är någonting som majoritetssamhället har väldigt svårt att relatera till. Därför blir det så beklagligt när man genomför arrangemang på det sättet.

Något särskilt minnesvärt hände när jag i samband med Bokmässan åt middag med en samisk företrädare. När vi skulle skiljas åt vid en spårvagnshållplats i Göteborg – staden som jag älskar och känner mig trygg i – knöt hon sin kappa extra hårt och frågade mig om kolten syntes. Jag blev väldigt frågande. Vi befann oss i en stad som jag tycker är en av de bästa i Sverige – framsidan, ni vet. Hur kunde hon känna oro för att det skulle ske någonting på grund av att hon visade ett attribut som avslöjade vilken minoritet hon tillhörde?

Herr talman! Senast Sverige granskades av FN påstod regeringen att man arbetade aktivt med att ratificera ILO 169. Då, för något år sedan, tyckte jag att det var väldigt intressant och positivt, men det stämmer inte – i så fall hade jag inte behövt ha med reservation 1 i detta betänkande. Jag ska dock inte yrka bifall till den; jag yrkar som sagt bifall till reservation 17.

Det som är mest nedslående är att det framstår som att regeringen ljuger. Man påstod en sak inför FN, men när min kollega Jan Riise ställde en skriftlig fråga om hur det går med att ratificera ILO 169 blev svaret i stället att man inte har något pågående arbete och att man inte heller har någon tidsplan. Det är väl så det är i denna kammare ibland.

Avslutningsvis skulle jag vilja beröra något som skedde förra året. Då firades nämligen 250 år av judiskt liv i Sverige. Det finns en bred samsyn i kammaren om att stärka judiskt liv, och det finns också en utredning som är väldigt välkommen.

Särskilt minnesvärt, kopplat till detta, var när vi i utskottet hade förmånen att besöka synagogan här i Stockholm och träffa judiska företrädare. Det var viktigt, särskilt med tanke på den ökande antisemitismen i samhället.

Det är något som är ganska sjukt i vårt samhälle när man avkrävs ansvar och ställningstagande för något man inte själv rår över. Den kritik som finns mot Israel som stat och dess krigföring ska givetvis riktas mot Israels regering, inte mot svenska judar som lever i Sverige.

Något annat jag tog med mig från mötet med de judiska företrädarna var att det givetvis är viktigt att värna Förintelsens minnesdag och påminna varandra om vad som skedde under Förintelsen men att den judiska minoriteten är så mycket mer än Förintelsen.