Fru talman! Jag tänkte förstås prata om minoriteter. I mitt manus finns exakt samma ordalydelse som i Michael Rubbestads anförande när han talade om vilka fem minoriteter som finns i Sverige, så jag hoppar över den delen. I stället säger jag att dessa fem minoriteter är en självklar del av vårt land och vårt gemensamma kulturarv. Deras rättigheter skyddas genom minoritetslagen och internationella konventioner, och tillhörigheten bygger på självidentifikation och frivillighet.

En ansvarsfull minoritetspolitik handlar ytterst om demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens trovärdighet. Men den handlar också om långsiktighet, tydliga strukturer och ett statligt ansvar som håller över tid. En fungerande minoritetspolitik förutsätter även stabila myndighetsstrukturer. Därför har Institutet för språk och folkminnens instruktion kompletterats med ett ansvar för språkcentrum för finska, jiddisch, meänkieli och romani chib. Det stärker arbetet med att fler ska kunna använda, återta och föra vidare sina minoritetsspråk. Det är också ett tydligt svar på Riksrevisionens kritik om tidigare kortsiktighet.

I samma anda flyttas det nationella ansvaret för minoritetspolitiken från Länsstyrelsen i Stockholms län till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Syftet är att stärka efterlevnaden av minoriteternas rättigheter och samla det nationella uppdraget hos en myndighet med tydlig inriktning på delaktighet och civilsamhälle. Regeringen är medveten om den kritik som har framförts och har därför säkerställt erfarenhetsöverföring och fortsatt dialog. Inflytande och samråd är inte ett tillval i minoritetspolitiken; det är en förutsättning.

Jag vill också beröra Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Kommissionens arbete visar tydligt hur statens assimileringspolitik fått långtgående konsekvenser, bland annat genom språkförlust och kulturell utarmning. Regeringen erkänner sitt ansvar för dessa kränkningar och de effekter de har fått och fortsätter nu försoningsarbetet i nära dialog med minoriteten. Det handlar om att ta historien på allvar men också om att skapa förutsättningar för framtidstro.

Herr talman! Jag ska även prata om samerna. Samerna är Sveriges urfolk och har i århundraden levt, verkat och burit sin kultur i de områden som i dag utgör vårt land. De är ett folk vars språk, kultur och levnadssätt är en levande del av vårt lands historia och samtid. En modern samepolitik måste förena respekt för samiska rättigheter med förmågan att hantera svåra målkonflikter och komplexa samhällsutmaningar.

Regeringen stärker nu stödet till samisk kultur och samiska språk. Enligt budgetpropositionen för 2026 förstärks bidraget till samisk kultur med 5 miljoner kronor per år under 2026–2028. Det ger Sametinget bättre förutsättningar att själva prioritera insatser för språk, kultur och identitet.

Samtidigt befinner sig Sverige mitt i en nödvändig grön omställning. Som vi alla vet innebär det ökade markanspråk från kanske gruvnäringen, kanske skogsbruket, kanske vindkraften och kanske infrastrukturen. När intressekonflikter uppstår måste de hanteras rättssäkert.

Samernas rätt till renskötsel är skyddad i lag, och tillståndsgivande myndigheter ska göra noggranna avvägningar, ofta med villkor och anpassningsåtgärder. Dialogen har därför blivit allt viktigare. Konsultationsordningen, som infördes 2022, stärker rennäringens möjligheter till inflytande i beslutsprocesser och bidrar till bättre beslut och – förhoppningsvis – ökat förtroende.

Det gäller också att ta ansvar för att öka kunskapen om statens historiska politik gentemot samerna. Sanningskommissionen för det samiska folket har fått förlängd tid och resurser för att slutföra sitt uppdrag. Arbetet är avgörande för att förstå historien, synliggöra övergrepp och bidra till försoning, inte minst eftersom okunskap fortfarande påverkar relationen mellan staten och samerna.

En viktig del av detta ansvar gäller återlämnandet av samiska mänskliga kvarlevor och orättfärdigt införskaffade kulturföremål. Detta är en fråga om värdighet och respekt. Därför har Sametinget tillförts särskilda medel, och Riksantikvarieämbetet har fått ett tydligt uppdrag att stödja rättssäkra och transparenta återlämnandeprocesser.

Herr talman! I vår tid är det särskilt viktigt att kunskapen om Förintelsen inte försvagas utan tvärtom hålls levande och förs vidare. Förintelsen ska ha en särskild plats i vårt kollektiva minne. Att hedra de miljontals människor som mördats är också ett sätt att rusta samhället mot vår tids antisemitism, antiziganism och intolerans. Hatets uttryck förändras. Vi har sett det på nära håll, och det kan aldrig accepteras.

Regeringen har därför förstärkt och permanentat stödet till hågkomstresor till Förintelsens minnesplatser med 8 miljoner kronor per år från och med 2026. Fler ska få möjlighet att delta, inte minst skolelever. Forum för levande historia spelar här en central roll, både genom resorna och genom det fortsatta arbetet med att utveckla budskapet i kunskapsmaterialet Om detta må ni berätta.

Vi behöver arbeta långsiktigt för att stärka judiskt liv i Sverige och motverka antisemitism. Den judiska kulturen är en värdefull och självklar del av det svenska samhället. Ändå upplever många judar i dag ökad otrygghet. Därför har regeringen antagit en nationell strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism för perioden 2025–2034. Strategin samlar myndigheter, civilsamhälle och akademi i ett gemensamt ansvar, med tydliga uppdrag och resurser. En nationell samordnare har tillsatts för att säkerställa genomförande, uppföljning och resultat.

Sammanfattningsvis, herr talman, bygger regeringens minoritetspolitik på tre grundpelare: respekt för rättigheter, ordning och reda i statens ansvar och långsiktighet i genomförandet. Det är så vi stärker minoriteterna, demokratin och sammanhållningen i Sverige.

(Applåder)