Fru talman! Det här handlar ju om en enskild person, och det är ingenting som jag tycker att vi ska tala om i talarstolarna här. Vi brukar inte prata om enskilda händelser och enskilda fall, utan i våra inlägg brukar vi prata om majoriteten och det generella.

Att jag talade om mig själv beror på att jag också är en medborgare och en invånare i Sverige, precis som så många andra helt vanliga kvinnor – vanliga mödrar och mormödrar. Jag känner såklart en hel massa saker när ledamoten pratar om en enskild individ, men jag vill inte gå in på och debattera ett enskilt fall här i talarstolen.

När ett land är så misskött som Sverige var under Socialdemokraternas senaste åtta år vid makten, innan vi tog över, kan det när man gör lagändringar – och detta vet även ledamoten som centerpartist – tyvärr ibland bli så att ändringarna inte i samtliga fall faller ut så som man har tänkt sig. Då kanske man behöver skruva på några saker, men den frågan känner inte jag att jag äger. Den hör inte hemma hos mig som enskild ledamot i arbetsmarknadsutskottet utan på en högre nivå.

Ledamoten använder sig av uttryck som att Sverigedemokraterna eller regeringen skulle vilja bli av med personer i åldern 18–21 år. Jag vill ändå säga att jag inte alls känner igen det utan det får stå för ledamoten. Det är inte ett uttryck som jag använder.