Fru talman! Tack, socialförsäkringsministern, för svaret!

Jag vill börja med att uttrycka min besvikelse över att finansministern inte vill svara på den här frågan, då vi tidigare haft diskussioner om barnfattigdomen och den svåra situation som råder för många i Sverige. Det är konstigt att finansministern inte vill diskutera den ekonomiska politiken. Detta handlar ju så mycket om just den. Det handlar om vilken typ av politik man vill föra när det blir inflation och efterföljande kostnadsökningar ligger kvar. Då handlar det mycket om breda satsningar i budgeten – sådana som vi socialdemokrater vill göra för att dämpa för dem som har det allra svårast.

Jag vet inte riktigt vilken verklighet som socialförsäkringsministern och även finansministern och hela regeringen befinner sig i. Det är dyrt att leva i Sverige i dag. Den känslan finns nu väldigt högt upp i inkomstgrupperna. Jag tror inte att det egentligen krävs särskilt stor inlevelseförmåga för att förstå hur tufft det är för en ensamstående att få livet att gå runt i dag, med de kostnadsökningar vi ser.

En ensamstående mamma ger uttryck för just detta i Majblommans rapport. Hon beskriver hur det är: Jag skulle behöva pengar till vinterkläder och andra kläder till mina barn. Jag jobbar mycket. Jag har försökt byta lägenhet till en mindre, men jag lyckas inte. Min sista utväg är att be Majblomman om pengar.

Hon är inte ensam. Ansökningarna är fler än någonsin. Tusentals föräldrar ber om allmosor eftersom regeringen saknar kompetens att föra en ekonomisk politik som utjämnar i en av de svåraste tider som svenska folket har upplevt i modern tid när det gäller ekonomisk politik.

Kostnaderna ökar överallt. Hyrorna är högre, i affären är det dyrare och det är svindyrt med fritidsavgifter för den som har barn i dag. Om du dessutom är ensam och kanske bor i en storstadsregion med skyhöga hyror, vad gör du då? Då tvingas du gå och be om allmosor. Det är detta regeringen inte förstår.

Jag är också besviken på det svar som vi interpellanter fick när det gäller vad välfärdsstaten ska vara. Vi får svaret att välfärdsstaten är till för dem som är allra mest ekonomiskt utsatta. Det är ett mycket märkligt svar. Jag trodde att vi i Sverige var överens om att välfärden är till för alla – att välfärdsstaten handlar om att fördela mellan dem som har behov just nu men också fördela genom livet. När du är liten behöver du mer. När du är äldre och arbetar kan du bidra, och när du är ännu äldre och kanske har behov av omvårdnad hjälper välfärden till igen.

Detta har varit en succémodell för Sverige – att vi står upp för en generell och allmän välfärd för alla, så att människor slipper gå med mössan i hand och be om att få det där lilla extra för att barnen ska ha en dräglig tillvaro. Men om synen hos den moderatledda regeringen är att vi ska ha en allmosevälfärd, där man bara ger till den som verkligen ber allra mest, förstår jag att man inte i svåra tider gör sitt yttersta för att för alla svenskar lindra den ekonomiskt tuffa tid som vi tvingas leva i.

Jag vill avsluta mitt första inlägg med att fråga en gång till: Har regeringen verkligen inga planer på att utjämna den ekonomiska politiken för dem som har det allra tuffast och satsa exempelvis på höjda barnbidrag, på kollektivtrafik och på att se till att den som är ensamstående får mer?

(Applåder)