Herr talman! Det är en bra diskussion och ett bra samtal. Det är kanske inte så mycket debatt, utan vi för snarare ett samtal. Det är lite skillnad mot den förra debatten.

Det finns för tillfället ett stort engagemang. Det har skett väldigt mycket de senaste åren, inte minst med tanke på krigen, det som händer i Ukraina och allt sådant. Vi har sett att vi måste se över vår egen försörjningsförmåga. Vi har sett att vi måste ta vara på de livsmedel som finns både i hav och på land.

Vi ser också att gränsvärden ser allt bättre ut för fisken i Östersjön. Jämför vi oss till exempel med Finland har de där inte alls samma restriktioner som vi har för den fisken, utan de ser den som en väldigt god och fin föda. Vi får hjälpas åt att marknadsföra den svenska fisken på olika sätt.

Med en bred utredning när vi ändå ska se över kvotsystemet 2030, när det väl är dags att reformera det, skulle vi kunna ha ett färdigt förslag. Det handlar om hur man får till ett fiske som inte hela tiden ligger på gränsen till utfiskning. Det ska finnas en marginal – man kan kalla det beredskapsmarginal eller vad som helst. Vi sparar kanske 10–15 procent, så att vi aldrig hamnar i ett akut läge.

Jag är också med på linjen när det gäller förvaltning av säl och skarv. Vi måste se till att vi får igång den förvaltningen. Det skulle påskynda tillväxten av fiskbestånden och framför allt förbättra fiskemöjligheterna för de små kustnära fiskarna som fiskar med nät. De har i dag nästan inte möjlighet att fiska med nät.

Sedan tycker jag att ministern, regeringen och kanske vi andra också ska försöka att få till stöd för en återuppbyggnad av landningsställen och mottagningshamnar i Östersjön. Det bästa vore, herr talman, om man kunde få till det i någon form av kooperation där fiskarna själva är delägare i dessa mottagningsstationer så att de inte blir sålda till Danmark eller något annat.