Herr talman! Jag begär inte att framtidens vänster ska ställa upp på regeringens linje, men det är rimligt att begära att man ändå läser in sig på hur svensk migrationspolitik fungerar innan man ställer sig i riksdagens talarstol och börjar påstå en massa direkta felaktigheter och dumheter. Det är ett rimligt krav.

Jag vill dock avsluta i gemenskap och säga följande. Jag håller med om att det här kommer att bli en stor konfliktfråga i valrörelsen om några månader. Daniel Riazat är tyvärr inte ensam om att vilja återgå till den tidigare kravlösa migrationspolitiken: den som skapade så stora problem för Sverige, skapade så stor otrygghet och skapade problem med utanförskap, segregation och arbetslöshet. Många i Vänsterpartiet och i Miljöpartiet vill se precis samma politik, det vill säga en återgång rakt till den migrationspolitik som ledde Sverige in i flyktingkrisen 2015.

Jag tror att detta vore förödande för Sverige och vår framtid och för integrationen, och det skulle skapa en lång rad problem för inte minst barnen. Ibland låter det som att den stora utmaningen i migrationen är bara att ge folk tak över huvudet första veckan när de kommer. Det är ett kortsiktigt perspektiv. Här handlar det om många år, att klara sysselsättnings- och trygghetsfrågor, skolgång och värderingsfrågor och att hålla ihop Sverige.

Det här handlar om komplicerade saker, och då behöver man en plan. Man kan inte bara stå i en talarstol och uttala enkla paroller; alla är välkomna, bara vi är solidariska. Det fungerar inte så. Jag vet att Daniel Riazat inte håller med mig om detta, men jag är övertygad om att en stor del av svenska folket ser dessa frågor.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.