Fru talman! Jag tycker faktiskt att det är det fina i kråksången – att det ibland är Camilla Waltersson Grönvall som tar debatten om hur vi ska motverka barnfattigdom och de många vräkningar vi ser, inte minst i de socialdemokratiskt styrda städerna Göteborg och Malmö, eller för den delen att finansminister Elisabeth Svantesson ibland diskuterar hur man ska stärka hushållens ekonomi för att motverka den ekonomiska utsattheten för inte minst barnfamiljer.

Det är också fint att jag för min del kan ta den här debatten för att visa vad vi gör på olika områden för att trycka tillbaka utanförskapet och få fler att gå från bidrag till arbete. Framför handlar det om att det ska löna sig mer att arbeta. Människor ska kunna stå på egna ben och försörja sig själva, och därför behöver de få behålla mer av sina hårt förvärvade pengar.

Den här frågan är komplex, och därför är vi många som är involverade i och vill debattera den. Lite beroende på hur man ställer frågan får man också olika svar – svar som det kan landa på andra statsråd att ge – givet att vi inte har samma lösningar på problemet. Det är det som är det fina med demokratin, och det är väl det som är syftet med att det över huvud taget finns olika partier som står här och debatterar mot varandra. Det ledamoten Guteland lyfte fram som en svaghet ser jag alltså snarare som en styrka, det vill säga vikten av att ha flera lösningar på ett problem.

Det är väl också så – tack och lov – att vissa lösningar faktiskt är bättre än andra, och just nu har vi mandatet att genomföra de förändringar som vi har gått till val på. Vi har svenska folket bakom oss för att inte minst se till att fler går från utanförskap, lämnar bidragslinjen och återvänder till arbetslinjen.

Tittar man på effekterna för hushållens ekonomiska standard av regeringens förslag och våra aviseringar under mandatperioden ser man tydligt, oavsett hur man räknar, att den ekonomiska standarden procentuellt ökar sett mest i den tiondel av befolkningen som har lägst ekonomisk standard och allra minst i de två översta inkomstgrupperna. Regeringens politik har också lett till att befolkningens ekonomiska standard ökar och att andelen just låginkomsttagare minskar.

Sanne Lennström har flera gånger varit inne på Majblommans förslag; jag hann inte dit i mitt förra inlägg. I sin rapport föreslår Majblomman framför allt förstärkningar av barnbidraget. Vad man då inte riktigt tar hänsyn till, och vad jag kan tycka att Socialdemokraterna inte heller tar hänsyn till i sitt förslag, är att majoriteten av barnen i Sverige inte befinner sig i de lägsta inkomstgrupperna.

Är det de barnen man vill inrikta sig på och stötta – barnen till de hårt arbetande ensamstående mammorna, inte minst, som har det tufft att få ihop det – ska man tänka på att alla barn inte befinner sig i den gruppen. Enligt offentlig statistik är det 125 000 barn som lever med låg inkomststandard, att jämföra med de 2,4 miljoner barn som skulle få ta del av det höjda barnbidraget eller studiebidraget. Många familjer har och har haft en väldigt svårt situation, och då är det fråga om prioriteringar. Hur stöttar vi de här familjerna på bästa sätt?

Regeringen väljer helt enkelt att rikta in sig på betydligt träffsäkrare reformer, som höjt bostadsbidrag och sänkt skatt på arbete – framför allt för låg- och medelinkomsttagare – samtidigt som vi mildrar effekterna för några av barnfamiljerna när det gäller de tuffaste utgifterna. Det handlar exempelvis om sänkt skatt på el och drivmedel samt, inte minst, den halverade matmomsen.