Fru talman! När man debatterar just barnfattigdomen med socialförsäkringsminister Anna Tenje eller andra ledamöter från Tidöpartierna lär man sig mer av vad de inte säger än vad de faktiskt säger – det har jag börjat inse. Det är sällan förslag som rör ministerns ansvarsområde lyfts upp när man pratar om barnfattigdom. Denna gång tycks det vara likadant.

Inte en enda gång har man kunnat bemöta något av de förslag som Majblomman har presenterat – vilket är en del av vad den här debatten handlar om. I stället har vi fått höra lika mycket av det vi blivit vana vid att höra: att det är de som tjänar allra bäst som ska få det lite bättre. Möjligen faller några smulor ned till dem som ligger längst ner i hierarkierna.

Jag tycker inte att det är så konstigt att finansministern inte dyker upp i en debatt som handlar om barnfattigdom. När hon själv påstår att det måste börja löna sig att tjäna 125 000 kronor i månaden i Sverige är det inte så konstigt att hon inte dyker upp eller att hon kanske inte fullt ut ser den problematik som väldigt många lever i.

Jag har börjat inse att regeringen räknar procent, men barnen räknar kronor. Det handlar i praktiken om att inte kunna följa med på skolutflykten och att inte ha råd med fritidsaktiviteter. Matsäcken är tom.

Att här ignorera Majblommans förslag, eller våra förslag, är ett politiskt val. Att inte stärka de generella stöden till barnfamiljer är också ett politiskt val. Konsekvenserna av dessa val bärs inte av regeringen och inte av statsrådet, som har fått flera tusen kronor mer i månaden med sin skattepolitik. De bärs av barnen.

(Applåder)