Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för en viktig debatt och för att vi återigen står här och talar om ungefär samma frågor, vilket är viktigt. Barns uppväxtvillkor är inte bara en siffra i en rapport, utan det är framtiden för vårt land.

Därför blir jag lite förvånad, eller jag kanske egentligen inte blir det, när ledamoten Lennström raljerar över att fler ledamöter är med i debatten. Det borde ju vara något positivt. Det borde vara bra att både oppositionsledamöter och Tidöledamöter är med i debatten. Det borde vara bra att vi faktiskt har den här debatten här i kammaren. Man verkar dessutom bli förvånad över att ungefär samma frågor får liknande svar. Men så kan det vara.

Att barn lever i utsatthet är alltid allvarligt. Och ja, många familjer har haft det tufft de senaste åren. Men vi måste också våga tala klarspråk om varför situationen ser ut som den gör och vad som faktiskt hjälper på riktigt.

När den moderatledda regeringen tog över efter åtta år av socialdemokratiskt och miljöpartistiskt styre ärvde vi ett Sverige med skenande inflation, höga räntor och snabbt stigande levnadskostnader. Det var inte en naturkatastrof. Det var en ekonomisk politik som försvagade hushållens motståndskraft, och barnfamiljer fick betala priset.

Sedan dess har regeringen arbetat metodiskt med att vända utvecklingen. Precis som statsrådet Anna Tenje tidigare beskrivit handlar det bland annat om att återupprätta arbetslinjen, för det är där den verkliga tryggheten finns – i egen försörjning.

Fru talman! Den bästa skyddsfaktorn mot barnfattigdom är inte ett bidragssystem som växer. Det är att barn ser sina föräldrar gå till jobbet. Ett arbete ger inte bara inkomst; det ger stabilitet, framtidstro och förebilder.

Därför har regeringen prioriterat att göra det mer lönsamt att arbeta. En vanlig barnfamilj med exempelvis en polis och en sjuksköterska har sedan 2022 fått behålla över 5 000 kronor mer i månaden. Det stärker hushållsekonomin brett, även för ensamstående och låginkomsttagare. I årets budget fortsätter vi på den linjen. Lägre förskoleavgifter och sänkt matmoms är bara ett par exempel på åtgärder som ger riktiga lättnader i vardagen. Det stärker familjer långsiktigt utan att låsa fast människor i bidragsberoende.

Samtidigt måste vi tala om hur begreppet relativ fattigdom används i den här debatten. Det måttet innebär att fattigdomen kan öka statistiskt även när människors faktiska levnadsstandard förbättras, bara för att någon annan har fått det ännu bättre. Det riskerar att förvandla en viktig social fråga till ett retoriskt slagträ. Det betyder inte att vi blundar för utsattheten, tvärtom. Barn som lever i ekonomisk utsatthet ska få stöd. Men politik måste handla om att lyfta människor in i arbete och egen försörjning, inte om att administrera utanförskap.

Fru talman! Skillnaden mellan oss och oppositionen är tydlig. De vill möta varje problem med nya bidrag. Vi vill bryta beroendet. De mäter jämlikhet i hur lika inkomster är. Vi mäter framgång i hur många som kan stå på egna ben. Det är så vi vänder trenden – genom jobb, företagande och en stark ekonomi, inte bara symbolpolitik. Barn förtjänar mer än debattpoänger. De förtjänar en politik som ger deras föräldrar makt att stå på egna ben. Det är precis vad den här regeringen med bland andra statsrådet Anna Tenje i spetsen faktiskt gör.

(Applåder)