Fru talman! Det gläder mig att vi återigen kan ha en debatt här i kammaren om den utbredda barnfattigdomen i Sverige. Det är trots allt ett av regeringens största och mest allvarliga misslyckanden under den här mandatperioden. Det är också ett problem som i hög grad har blivit värre som ett direkt resultat av den politik som den här regeringen har fört.

Jag beklagar verkligen att regeringen och Sverigedemokraterna vägrar att kännas vid problemet och inte heller vill kännas vid Rädda Barnens siffror. Enligt Rädda Barnen var det 276 000 barn i Sverige, alltså vart åttonde barn, som växte upp i fattigdom år 2023. Det motsvarar tre barn i en genomsnittlig svensk skolklass.

Siffrorna är alltså från 2023, men alla civilsamhällesorganisationer är överens om att situationen har blivit än värre sedan dess. Fler barnfamiljer går till Stadsmissionen och till kyrkan för att få hjälp med mat och kläder. Fler barnfamiljer ansöker om stöd hos Majblomman för att ha råd med fritidsaktiviteter.

Nyligen rapporterade Kronofogdemyndigheten att vräkningarna av barn har fortsatt att öka varje år. Nu är de 80 procent fler än de var 2020.

Utvecklingen i Sverige går i helt fel riktning. Vad är då orsaken till detta? Den rekordhöga arbetslösheten, som regeringen har misslyckats med att hantera, är en del av det hela. Den har gjort att fler vuxna står utan arbete, vilket gör att de får svårare att klara vardagsutgifterna.

Därtill kommer regeringens totala ovilja att stärka trygghetssystemen, vilket har gjort det svårare till och med för de föräldrar som arbetar heltid att ha råd med de mest grundläggande utgifterna, som mat och hyra. Trots prisökningarna har regeringen vägrat att höja barnbidraget, vilket innebär att det har urholkats med en fjärdedel sedan 2018 och nu är värt mindre än någonsin på 50 år.

Underhållsstödet har urholkats på samma sätt, och bostadsbidraget till och med sänkte regeringen förra året med upp till 2 100 kronor i månaden, innan de sedan insåg sitt misstag och höjde det med knappt hälften av vad de tog bort.

De trygghetssystem som vi tillsammans har byggt upp med det specifika syftet att säkerställa att alla barn ska kunna växa upp i trygghet och välstånd urholkas systematiskt år efter år, med resultatet att väldigt många familjer har fått det mycket svårare den här mandatperioden. Då hjälper det inte att regeringens skattesänkningar procentuellt sett ger mer till dem som har lägst inkomster. I kronor och ören, som är det som vi handlar med här i Sverige, täcker de nämligen inte upp för prisökningarna. De gynnar i verkligheten de allra rikaste.

Det är också därför som alla organisationer som stöttar utsatta hushåll talar om vikten av att stärka trygghetssystemen, inte att sänka skatten. Det är det som faktiskt behövs. Det är det som faktiskt skulle hjälpa.

Som ett exempel kan jag nämna att enbart en höjning av barnbidraget till samma värdenivå som det hade 2018, vilket vi i Miljöpartiet föreslår, skulle ha kostat hälften så mycket som regeringens jobbskatteavdrag men ändå gett mer pengar i plånboken för både ensamstående låginkomsttagare och samboende medelinkomsttagare. En förstärkning av bostadsbidraget hade gett ytterligare tusenlappar i deras plånböcker.

Trygghetssystemen och välfärden är politikens bästa verktyg för att minska barnfattigdomen. Men regeringen vill inte stärka trygghetssystemen. Det är en fråga om prioriteringar, och den här regeringen prioriterar fel.

(Applåder)