Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Regeringen och ministern talar ofta om att deras satsning på skolan är den största på 30 år, som vi hörde i interpellationssvaret. Samtidigt visar både Riksrevisionen och Sveriges Lärare att stödet till elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar fortfarande är ojämlikt och i hög grad beroende av skolans ekonomi och vilken kompetens som råkar finnas på plats.

För de barn och familjer som lever med konsekvenserna spelar det ingen roll hur stora satsningarna framstår som i pressmeddelanden. Det som räknas är om stödet faktiskt finns i klassrummet, i elevhälsan och i vardagen. Det räcker inte att regeringen slår fast att ansvaret ligger hos huvudmännen när vi vet att bristande stöd får mycket konkreta och allvarliga följder för barn och unga med NPF.

Elevhälsan är fortfarande underdimensionerad, och specialpedagogisk kompetens saknas ofta ute i skolorna. När samverkan med BUP och socialtjänst brister hamnar ansvaret i praktiken hos föräldrarna och ibland, fru talman, hos barnet självt.

Vi socialdemokrater menar att skolan ska vara samhällets främsta skyddsfaktor för barn med NPF. Men i dag fungerar systemet mer som ett lotteri än som en rättighet. Vilken hjälp du får beror på var du bor, vilken skola du råkar gå i och hur starka dina föräldrar orkar vara. Utan tydligare nationell styrning, långsiktig finansiering och uppföljning riskerar regeringens politik att cementera de skillnader som finns.

Min fråga handlar därför ytterst om ansvar. Anser regeringen att likvärdigt stöd till elever med NPF är en rättighet eller fortsatt främst ett kommunalt ansvar?

Fru talman! Vi socialdemokrater är övertygade om att staten måste ta ett större ansvar för att ge alla elever likvärdiga förutsättningar i skolan och i livet.

När en elev med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte får rätt stöd i skolan får det konsekvenser långt bortom klassrummet. Eleven kan ha både vilja och förmåga men misslyckas ändå när undervisningen saknar struktur, tydlighet och anpassning. Det leder till stress, ångest och sänkt självkänsla för den enskilde. I stället för att lyckas riskerar eleven att pekas ut som stökig eller omotiverad. Resultatet blir, som jag sa tidigare, sämre kunskapsutveckling, ofullständiga betyg och i värsta fall skolavhopp.

Vi måste koncentrera oss på att det inte är eleven som brister, utan stödet. Låt oss vara tydliga: En skola som är tillgänglig för elever med NPF är en skola som fungerar bättre för alla elever, inte bara dem med NPF.

Fru talman! Riksförbundet Attention publicerar fortlöpande rapporter. I en rapport från 2025 visas en skenande utveckling och mycket allvarliga siffror. Det har kommit in ungefär 3 000 svar från föräldrar och barn, och de visar att 83 procent av eleverna med NPF har psykisk eller fysisk ohälsa kopplad till skolan. Nästan hälften har flera frånvarodagar i veckan. Det är 41 procent som har fått vänta i ett år eller längre på insatser eller stöd. En tredjedel känner sig otrygga i skolan. Många lider av ångest, depression eller smärtproblematik som ett direkt resultat av skolsituationen. För vissa elever leder det till självskada och i värsta fall suicidförsök.

Det här är inte ett marginalproblem; det är ett systemfel som drabbar tusentals barn. Min fråga till ministern kvarstår därför: Vilken roll anser regeringen att den ska spela när elever med NPF slås ut i dagens skola? Är regeringen beredd att kliva fram och se till att skolan blir mer jämlik för elever med NPF, oavsett var i landet man bor?