Fru talman! I dagens skola har nästan var tionde elev en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, det vi ofta kallar NPF. Det är alltså inte en liten grupp. Det är barn i nästan varje klassrum. Ändå vet vi att skolan fortfarande inte är anpassad för alla elever. Det är extra bekymmersamt, eftersom skollagen är väldigt tydlig.

Elever som riskerar att inte nå kunskapskraven ska omedelbart få extra anpassningar. Räcker inte det ska skolan utreda behovet av särskilt stöd, och rektor ska fatta beslut om det stödet. Det kan handla om undervisning i mindre grupp, specialpedagogiska insatser, assistentstöd eller andra anpassningar.

Fru talman! Lagen säger också något mycket viktigt. Brist på resurser är inte ett giltigt skäl att låta bli. Ansvaret att se till att stödet faktiskt ges ligger alltid på huvudmannen, ofta kommunen.

Jag gör den här uppräkningen därför att vi vet att verkligheten alltför ofta ser annorlunda ut. För många barn med NPF blir det i stället för stöd en ständig kamp. Det är en kamp för föräldrarna och en kamp för barnet varje dag.

Fru talman! Många av de här barnen har svårt att sitta still, svårt att sortera intryck och svårt att fokusera när det är stökigt och högljutt. Det beror inte på ovilja, utan det är så deras hjärnor fungerar. Ändå är det ofta just de här barnen som får bära konsekvenserna när skolmiljön inte fungerar.

Det börjar ofta med att man skickas ut ur klassrummet. Sedan kanske man stängs av tillfälligt från undervisningen eller hamnar i en särskild undervisningsgrupp – inte för att det är bäst för eleven, utan för att ordinarie undervisning inte är anpassad.

Samtidigt vet vi att dagens skola ställer höga krav på att man ska kunna sitta still, arbeta i grupp, hantera snabba skiften och tolka abstrakta instruktioner.

Fru talman! För många elever med NPF krävs i stället tydliga strukturer, förutsägbarhet, konkreta instruktioner och en lugn studiemiljö. När det saknas ökar stressen, och när stressen tar över finns det väldigt lite energi kvar till själva lärandet och undervisningen.

Konsekvenserna stannar tyvärr inte i klassrummet. Vi ser tydligt att barn och unga med NPF är överrepresenterade inom psykiatrin och inom socialtjänstens insatser. Många lämnar skolan utan fullständiga betyg, och utan utbildning blir det mycket svårare att få ett arbete och ett självständigt vuxenliv.

Fru talman! Det här är ett enormt misslyckande både för individen och för samhället. Visst kan man räkna på samhällskostnader i miljoner, men det är inte där fokus borde ligga. Fokus måste ligga på människovärdet – på rätten att lyckas i skolan oavsett hur ens förutsättningar ser ut.

Därför vill jag fråga ministern: Anser ministern att regeringen i dag gör tillräckligt för att barn och unga med NPF ska få det stöd de har rätt till i skolan? Vad avser regeringen att göra för att skollagens krav ska följas även när det gäller elever med NPF, i varje klassrum och i varje kommun?