Fru talman! Om cirka en vecka kommer världens blickar att riktas mot Milano och Cortina. Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att vinter-OS är en stor höjdpunkt för många svenskar, och i mars fortsätter njutningen i form av de paralympiska vinterspelen. Vinterspelen 2026 kommer att bli något alldeles särskilt, inte minst därför att de paralympiska vinterspelen då firar 50 år. Det är fem decennier av kamp för synlighet, delaktighet och lika villkor.

Mellan den 6 och den 15 mars kommer cirka 600 paralympier inom sex idrotter att samlas på fem arenor under elva tävlingsdagar för att göra upp i 79 medaljtävlingar. Det är elitidrott i världsklass. Det är också ett tydligt bevis på vad människor kan åstadkomma när förutsättningarna faktiskt finns. Vi vet att de svenskar som ska åka ned och slåss för svenska medaljer är viktiga förebilder som kan få fler barn och unga att söka sig till idrott.

Men, fru talman, för våra svenska medaljhopp börjar dessa spel inte på en alp i Italien. De börjar i Sverige – i lokala föreningar och parasportgrupper som kämpar för att få ihop tillräckligt många ledare och i familjer som kämpar för att få ihop vardagen. Det är där det blir ett glapp.

I Sverige lever över 1,5 miljoner människor med någon form av funktionsnedsättning. Det motsvarar nästan 15 procent av vår befolkning. Samtidigt visar Parasport Sveriges analyser att endast 2,5 procent av statens idrottsanslag går till personer med funktionsnedsättning.

Jag håller med om ministerns ord om att idrotten ska vara inkluderande. Men, fru talman, inkludering kräver mer än goda intentioner. Det kräver resurser som speglar verkligheten. Vi vet ju att parasport kostar mer då det kräver utrustning, transporter, anpassade lokaler och högre ledartäthet. Det är inte ett val utan ett måste för att dessa personer ska kunna utöva idrott. Ändå lämnas föreningar och utövare många gånger ensamma att bära detta ansvar och också kostnaden.

Om vi menar allvar med att idrotten ska vara för alla måste vi våga säga som det är: Förutsättningarna i dag är inte jämlika. För varje krona som satsas på idrott för människor utan funktionsnedsättning går 14 öre till personer med funktionsnedsättning. Det är inte bara abstrakta siffror. Det är barn som aldrig får börja med idrott. Det är unga som slutar med idrott alldeles för tidigt. Det är vuxna som efter en olycka kanske aldrig hittar tillbaka till ett liv i rörelse.

Regeringen känner till denna snedfördelning; jag vet att ministern, precis som jag, har fått ta del av parasportens rapport. Därför vill jag fråga ministern: Hur ser ministern på fördelningen, och hur kan vi öka jämlikheten?