Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Statsrådets anförande var till stor del en redogörelse för utredningens slutsatser och rekommendationer, även om han mot slutet kom tillbaka lite till vad regeringen tycker. Jag ställer mig därför fortfarande frågande till hur det kan ta så lång tid att bereda de här frågorna.

Om man tittar på de resurser som har tillförts Regeringskansliet de senaste åren ser man att det är rätt stora budgettillskott som har gjorts, och från andra departement levereras det förhållandevis många propositioner till riksdagens bord. Jag vågar inte svära på att Arbetsmarknadsdepartementet levererar minst av alla, men man ligger i det absoluta bottenskiktet när det gäller lämnade förslag till riksdagen och påbörjade initiativ på det egna politikområdet. Det tycker jag ändå är viktigt att få fört till protokollet.

Om statsrådet inte vill kommentera de förslag som finns i utredningen utan i stället fortsatt hänvisar till att de är under beredning kan jag dock gå vidare till en annan del av min interpellation som jag inte upplever att jag fullt ut fick svar på i statsrådets inledande inlägg.

Jag frågade vilka åtgärder som kommer att vidtas så att fler människor med funktionsnedsättning ska få ett arbete att gå till. I det svar som statsrådet hade förberett och sedan gav här i kammaren redogjorde han för initiativ som redan har genomförts eller redan är initierade. Det är säkert vällovliga initiativ som kan förbättra situationen för många människor i den grupp som vi diskuterar här i dag, men det är, återigen, initiativ som redan har påbörjats. Det är dessutom initiativ av förhållandevis liten omfattning om man ser till den problematik som finns på arbetsmarknaden för den här gruppen.

Jag har debatterat denna fråga med tidigare liberala arbetsmarknadsministrar flera gånger under mandatperioden, och det här är första gången jag har fått så pass lite svar i det inledande inlägget. Det tycker jag är tråkigt, för det här är en viktig fråga för väldigt många människor i det här landet och för den stora grupp som faktiskt är i behov av samhällets stöd på den här punkten.

Fru talman! Människor med funktionsnedsättning har särskilda utmaningar på arbetsmarknaden jämfört med övriga befolkningen. Enligt Statistiska centralbyrån har den här gruppen sysselsättning i betydligt mindre utsträckning än befolkningen i övrigt. Arbetslösheten är betydligt högre än i befolkningen i övrigt, och de som faktiskt arbetar gör det i betydligt större utsträckning på deltid än bland befolkningen i övrigt.

Här borde det ringa varningsklockor, och man borde komma med konkreta åtgärder för att lösa problematiken. Man gör dock för lite. Med en socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik, fru talman, hade det funnits en reformagenda på det här området som faktiskt tog itu med den problematik som många människor med funktionsnedsättningar möter i arbetslivet och på arbetsmarknaden.

Vi hade exempelvis kunnat se till att Arbetsförmedlingen och andra relevanta aktörer hade en tillfredsställande resurssättning för att kunna arbeta med den här gruppen. Vi hade försökt städa upp i träsket kring exempelvis arbetshjälpmedel, där olika offentliga aktörer gör olika bedömningar gällande rätten till arbetshjälpmedel. Vi hade också sett till att de på tok för långa handläggningstiderna för exempelvis lönebidrag, liksom tiden det tar att få en funktionshinderkod hos Arbetsförmedlingen, hade kortats avsevärt.

Det här är åtgärder som jag tyvärr inte upplever att regeringen klarar av att leverera vare sig i budgetpropositioner, i propositionslistor över propositioner till riksdagen eller i styrningen av de statliga myndigheterna. Därför vill jag återigen fråga statsrådet, precis som jag gjorde i min interpellation, vad regeringen tänker göra åt det här problemet.