Fru talman! Jag satt tillsammans med Mark Carney dagen efter att han höll sitt tal i Davos, och han påpekade helt riktigt att nostalgi inte är någon strategi. Men vi konstaterade också att rädsla eller hopp inte heller är några strategier. Nu måste man bygga på sina styrkor och minska sina sårbarheter.

Jag delar helt uppfattningen att ingenting är över. Det kan tyckas som en liten orsak till glädje att vi inte längre stod inför ett militärt anfall från en allierad mot en annan. Likväl var det vad som dominerade nyheterna. För min del var det dominerande intrycket en fortsatt hotfull och hånfull retorik. Men jag förstår att den mediala nyhetsvärderingen var att de akuta tullhoten togs bort för den här gången. Det har jag all respekt för.

Jag har många gånger sagt att Sverige är unikt positionerat i den här nya, svåra tiden och har blivit det alltmer. Det är viktigt.

För det första har vi en urstark egen ekonomi. Många länder har extremt begränsad rörelsefrihet. Vi kan agera om det blir en ny lågkonjunktur och en ny kris. Det är många som inte kan göra det.

För det andra är vi nu säkerhetspolitiskt inbäddade med 31 andra allierade i Nato och är inte ensidigt beroende av just USA som säkerhetsleverantör.

För det tredje handlar vi med precis hela världen. Jag känner mycket stor sympati med Kanada i allmänhet och Mark Carney i synnerhet. Om 70–80 procent av ens export går till USA är det klart att man sitter väldigt känsligt till.

Vår situation är inte sådan. Men det betyder inte att vi ska vara passiva. Vi måste tvärtom göra mer för att stärka europeiskt oberoende och rusta oss snabbare. Konkurrenskraften och regelförenklingen måste öka snabbare. Vi måste också ha mer intimt samarbete med länder i vår egen del av Europa, till exempel Östersjöländerna. Massor återstår, men Sverige står stadigt i den här krisen.