Herr talman! I likhet med regeringen och väldigt många andra anser jag att det är högst angeläget att vi förhindrar brott i välfärden. Genom de aktuella lagförslagen minskar risken för att barn, äldre och personer med funktionsnedsättning utsätts för brott, främst inom kommunala verksamheter. Det medför givetvis ökad trygghet för dem och deras anhöriga. Det motverkar också det som vi har förskräckts av under senare tid, med många svarta rubriker om övergrepp som skett inom välfärdssektorn mot både barn och äldre och mot personer med funktionsnedsättningar. Vi måste återskapa en tillit för välfärden i bred mening.

Reformen och lagförslagen har ytterligare ett mycket viktigt syfte, nämligen att förhindra infiltration och otillåten påverkan inför anställning av personer till ledande befattningar inom kommunen. Jag och Vänsterpartiet står därför bakom lagförslagen. Men det är inte helt okomplicerat. De här reformerna utmanar och ligger i kanten på viktiga principer som vi har inom en rättsstat. När är man egentligen färdigstraffad? Ska markeringar och begränsningar fortsätta efter att man har avtjänat sitt straff? Hur ska vi tolka oskyldighetspresumtionen, det vill säga att en person ska uppfattas som oskyldig tills en fällande dom finns?

Utmaningarna kommer framför allt upp i samband med användning av belastningsregistret och i synnerhet misstankeregistret. Att en enskild person har begått ett brott som finns med i belastningsregistret tolkas tyvärr av en del arbetsgivare som att det är omöjligt att anställa personen. Jag ser det som väldigt viktigt att man nu markerar i förarbetena att det ska ske en individuell bedömning. En person som begått ett lindrigt brott – kanske för flera år sedan – som inte inbegriper våld eller sexuella övergrepp ska kunna få tillgång till arbetsmarknaden och den viktiga rehabilitering som ett arbete givetvis innebär. Detta kommer också att bero på hur de nya reglerna används. Det kommer att vara viktigt att bevaka det.

Principen om oskuldspresumtion utmanas ytterligare av det här med belastningsregistret. Man har försökt sätta en gräns, så att inte varje misstanke ska kunna ”flaggas upp”; det ska åtminstone finnas ett åtal. Men vi är ändå i närheten av och naggar i kanten på de viktiga rättsstatliga principerna, vilket jag är lite orolig för att det kanske enbart är Vänsterpartiet som lyfter fram numera.

Sedan handlar det om de oerhört viktiga funktionerna gällande dem som har en kritisk eller ledande befattning. Inför en sådan anställning ska man bli extra kontrollerad. Det är ganska givet vad det skulle kunna handla om inom de kommunala verksamheterna: tillståndsgivning, till exempel för bygglov, upphandlingsverksamhet, rekrytering av personal, hantering av stora ekonomiska angelägenheter i övrigt, föreningsbidrag med mera. Här borde vi även kunna inbegripa frågor om ekonomiskt bistånd och omhändertagande av barn, där många anställda i dag blir väldigt utsatta i sin yrkesfunktion. Det återstår också att se hur detta kommer att tolkas vid rättstillämpningen.

Något som jag har lagt märke till i förarbetena är att man markerar att det måste handla om en anställning. Det gör att vissa grupper som kan ha väldigt stor inverkan på den kommunala verksamheten inte ingår. Om man till exempel anlitar bemanningsföretag är personerna där inte inkluderade. Samma sak gäller för externa konsulter. Att man utesluter praktikanter tycker jag inte är konstigt. De kanske inte har samma möjligheter. Men vi vet egentligen inte det heller. Varför drar man en så strikt gräns, när det finns andra som kanske också har stort inflytande på kommunerna i privatiseringens tecken?

Flera remissinstanser har ifrågasatt att kontrollerna av de ledande befattningarna ska vara frivilliga och framhållit att det borde vara obligatoriska kontroller. Andra har ifrågasatt att man stannar vid kommunerna. Här kan jag instämma. Vi får fortsätta att bevaka, tycker jag, om inte även regionerna behöver ha samma möjligheter till kontroll av kritiska befattningar i sin verksamhet.

Till slut vill jag framföra en varning för att registerkontroller skulle kunna skapa en falsk trygghet. Vi vet att det är långtifrån allt som fastnar i polisens, åklagarnas och domstolarnas nät. Mycket av den brottslighet som vi vill peka finger mot kommer undan och sker dolt; det finns stora mörkertal. Det räcker inte med registerkontroller. Jag tror att det är minst lika viktigt att se till vad som sker på arbetsplatsen. Det behövs tillräcklig bemanning. Man behöver undvika ensamarbete. Vi behöver närvarande chefer. Även detta är centrala komponenter. Detsamma gäller möjligheterna till visselblåsning och skydd av dem som vågar slå larm om oegentligheter på sin arbetsplats.

Med det vill jag, med varningsflagg, ändå yrka bifall till lagförslagen.