Fru talman! Jag kan konstatera att det inte bara är jag som vill ha det här svaret utan framför allt lantbrukarna. Det är de som väntar på svaret, men ingen av oss får något svar i dag.

Jag vill även ta upp några frågor utifrån ledamotens anförande. Ledamoten brukar ofta säga att Sveriges låga självförsörjningsgrad kan sammanfattas med morotskakan, och vi fick höra det även i dagens anförande. Även den bonde som springer i kapp ledamoten hör vi ofta talas om. Jag undrar om det är samma bonde eller olika bönder som springer i kapp ledamoten.

Det vi ser i verkligheten är dock färre dikor och färre får – helt enkelt färre betesdjur, som är så viktiga. Detta gör att betesmarker växer igen. Vi ser även färre mejerier; hemma i Norrland har två stora mejerier stängt igen under den här mandatperioden. Även slakterier stänger igen. Dessutom har regeringen tagit bort stödet till de 39 glesbygdskommuner där många av våra lantbrukare verkar.

Trots att regeringen, och framför allt ledamoten Oscarsson, har haft väldigt hög svansföring i jordbruksfrågorna och kritiserat tidigare regeringar hårt ser vi ju inget resultat efter regeringens snart fyra år vid makten. Magnus Oscarsson har tidigare talat om att vi behöver 125 000 fler kor. I dag hade han sänkt den ambitionen till 100 000 fler kor. I verkligheten har vi dock det lägsta antalet kor på 160 år.

Varför har regeringen misslyckats, och varför händer det egentligen så lite på gårdsnivå?