Fru talman! I fredags träffade jag Mikael, Lars, Helene, Ola och Lennart – fem engagerade lantbrukare från Halland. Vi samlades kring ett ämne som alla fem lyfte upp med stor frustration: regelkrångel, byråkrati och den där känslan av att staten inte ser deras arbete utan bara deras pappersarbete.

Det blev snabbt tydligt att det här är en fråga som lantbrukare har burit på i decennier men som politiken alltför länge har behandlat styvmoderligt. Vi talar nämligen inte om något nytt utan om ett systemfel som har vuxit sig större för varje år, där lantbrukare lägger timmar och ibland hela arbetsdagar på dokumentation i stället för på det de egentligen vill göra: producera mat, ta hand om djuren och förvalta den jord vi alla är beroende av.

För varje liter mjölk och varje kilo potatis krävs i dag dokumentation om gödselhantering, växtskydd, djurskydd, transporter, vattenanvändning och miljöhänsyn. Det är inte ovanligt att fem olika myndigheter knackar på ladugårdsdörren – alla med sina egna kontrollscheman och krav. Det här håller inte. Vi måste våga erkänna att vi har gjort det för svårt att vara bonde i Sverige.

Moderaterna har ett tydligt fokus på regelförenkling, och detta måste ske på alla nivåer där regelbördan uppstår. På EU-nivå har vi tagit konkreta steg framåt som jag är väldigt stolt över. Tack vare ett moderat initiativ i Europaparlamentet har EU-kommissionen infört principen om en in, en ut. Det innebär att varje gång ett nytt krav införs som medför en kostnad för lantbrukare ska det vägas upp av en lika stor kostnadsminskning någon annanstans i verksamheten.

Och vi har inte stannat där. I ett andra steg har vi fått Europaparlamentet att ställa sig bakom principen om en in, två ut. Det innebär att varje ny kostnadsbörda ska följas av att det dubbla tas bort. Det är ett paradigmskifte i EU:s jordbrukspolitik som Moderaterna har varit drivande i.

På nationell nivå måste Sverige upphöra med att konstant försöka vara bäst i klassen, alltså att vi lägger extra krav ovanpå EU:s regler. Om EU kräver en kontroll ska Sverige inte kräva två. Här har regeringen redan börjat rensa, men mycket behöver fortfarande göras.

Därutöver behöver vi modernisera hela kontrollsystemet. Genom digitalisering och bättre samordning ska en lantbrukare kunna rapportera uppgifter en gång, inte tre. Kontroller från myndigheter måste kunna samordnas. En gård behöver inte fem inspektioner från fem olika håll. Det här handlar inte om att tumma på viktiga krav, utan det handlar om att använda sunt förnuft och inte misstänkliggöra våra företagare.

Fru talman! Sveriges lantbrukare verkar på en global marknad men under svenska villkor. Det kräver att vi ger dem spelregler som möjliggör konkurrens på lika villkor så att de kan mäta sig med kollegor i andra länder utan att samtidigt behöva kämpa i uppförsbacke.

I dag är verkligheten en annan. Vi ser en livsmedelsproduktion som minskar, inte ökar. Det är inget nytt utan en utveckling som har pågått under lång tid. Regering efter regering har talat om vikten av att öka självförsörjningen, men trots alla goda ambitioner står vi och stampar. Inom flera delar av jordbruket fortsätter till och med nedgången. Det är inte hållbart.

Svensk livsmedelsproduktion är inte bara en fråga om jobb, företagande och tillväxt, utan det är en fråga om nationell säkerhet. Pandemin och kriget i Ukraina har påmint oss om hur snabbt tillgången till mat, insatsvaror och transporter kan rubbas. Att kunna producera sin egen mat är inte bara önskvärt, utan det är en strategisk nödvändighet.

Om vi vill vända den här utvecklingen och på allvar öka Sveriges självförsörjningsgrad måste vi skapa verkliga förutsättningar. Det måste bli mer lönsamt att odla och föda upp. Vi behöver fler bönder som vågar investera, fler hektar i produktion, mindre regelkrångel samt spelregler som sträcker sig över generationer av hårt arbetande människor.

Vi måste också inse vad som händer när svenska lantbrukare ständigt pressas hårdare än sina konkurrenter, för det är precis vad som sker i dag. När skatter, avgifter och regelkrav, allt det här, läggs på varandra minskar inte bara lönsamheten utan också viljan att satsa. I en bransch där varje investering är långsiktig måste vi skapa trygghet och förutsägbarhet. De som driver lantbruk i Sverige ska inte behöva tveka inför framtiden. De ska veta att politiken står bakom dem.

Sist men inte minst, fru talman, måste jag nämna vargen.

När allt fler fårproducenter väljer att lägga ned måste vi våga prata om det som är ett av deras största hinder: rovdjurspolitiken, eller snarare implementeringen av den.

Vargen är i dag ett reellt hot mot betesbaserad produktion. Även om vi i Sverige har verktyg som licensjakt, skyddsjakt och paragraf 28 räcker det inte. Reglerna måste bli mer praktiskt användbara, skyddsjakten måste förenklas och paragraf 28 behöver öppnas upp så att fler vågar fortsätta sin verksamhet, för verkligheten är att många redan har gett upp. De spikar igen ladugårdsdörren, inte för att de vill utan för att oron för nästa angrepp blivit för stor.

Fru talman! Det vore en skam om man tvingas ge upp världens bästa djurhållning för att politiken inte haft modet att agera i tid.

(Applåder)