Herr talman! Vi har efter en del pauser kommit tillbaka till debatten om folkhälsa. Det känns skönt.

Folkhälsa ligger mig varmt om hjärtat. Det började när jag klev in i kommunpolitiken i Umeå och blev ordförande i kommunstyrelsens nybildade hållbarhetsutskott, som fick folkhälsoansvaret. Det kunde till en början tyckas lite märkligt att folkhälsofrågorna hamnade just hos oss som skulle jobba med omställning när det gäller klimat, miljö och social hållbarhet. Det tog dock inte lång tid innan jag förstod varför det känns så naturligt. Det beror delvis på att vi flyttade upp folkhälsofrågorna till en centralare nivå i kommunen. Det beror också på att allting egentligen hänger ihop.

Arbetet med folkhälsa är ett långsiktigt arbete, och det handlar om hur vi gör för att främja ett gott liv och en god hälsa hos våra invånare så att de kan må så bra som möjligt så länge som möjligt. De ska kunna leva så länge och så härligt som möjligt. När vi sitter och planerar, utvecklar och formar vårt samhälle har vi alla förutsättningar att kunna jobba för att främja individers folkhälsa.

Vi är väl medvetna om de faktorer som faktiskt påverkar oss och som man kan mäta i rena siffror. Man kan se hur många år kortare människor från socioekonomiskt utsatta grupper lever. Vi vet till exempel hur skillnader i utbildningsnivå faktiskt kan mätas och synas statistiskt i människors medellivslängd. Detta gäller också alla andra samhällsfaktorer och de hälsoproblem och utmaningar som finns.

Planeringen av ett samhälle – att försöka forma ett så jämlikt samhälle som möjligt – är alltså en bra grund eftersom det är där det börjar. Det börjar med att våra barn som växer upp får en möjlighet. Som jag brukar säga, vilket gäller även här: Det bästa är när olika barn leker tillsammans. Då får de nämligen möjlighet att ibland bryta de strukturer som kan gå i arv när det gäller just folkhälsorelaterade utmaningar.

Samma sak är det när vi planerar samhället för att exempelvis göra det mer hållbart och främja rörelserikedom. Vi ställer om till hållbara färdsätt både för att minska den hälsoskadliga luften och det hälsoskadliga bullret och för att se till att våra invånare rör sig mer. Vi gör också mer plats för grönytor, vilket gör att trivseln ökar. Allt detta är delar i folkhälsoarbetet, lika mycket som när vi försöker säkerställa att våra invånare äter en kost som är bra för hälsan. Många gånger samspelar dessutom de olika delarna – en kost som är bra för vår hälsa kanske rent av är bra också för klimat och miljö.

Det jag kunde konstatera i folkhälsoarbetet, i och med att vi jobbade med många andra kommuner, och som är rätt intressant är att sätten att arbeta med folkhälsa varierar väldigt mycket. Hela folkhälsoarbetet är också rätt spretigt. Det finns myndigheter och rekommendationer, lite ligger på regionerna och lite ligger på olika platser i olika kommuner. Ibland finns spretigheten och otydligheten även i beslutsmandatet och i ansvaret.

Det är väl kanske det som gör att vi i Miljöpartiet känner att vi behöver gå vidare och stärka folkhälsoarbetet – just för att det har en så stor påverkan på våra samhällsinvånare och faktiskt kan vara ett bra sätt att hålla nere belastningen på sjukvården. Därför känner vi att det finns ett behov av att ta steget vidare och jobba för att utreda och införa en folkhälsolag i Sverige, i likhet med våra nordiska grannländer.

En annan sak som gäller inom folkhälsoarbetet är att det behövs politiskt mod. Ibland när vi måste fatta beslut som är korrekta utifrån ren empiri men som kanske kan vara lite känslomässiga är det nämligen en och annan politiker som vacklar.

När vi exempelvis pratar om hur vi skulle kunna blanda befolkningen, alltså se till att främja ett socialt hållbart samhälle, finns det de som ganska snabbt vill ropa att vi tvångsblandar invånarna.

När vi exempelvis pratar om mat och måltider och hur vi kan jobba med rekommendationer för att människor ska vara mer hälsosamma och må bättre finns det vissa som raljerar lite lätt över att man vill strypa tillgången till köttbullar i skolmaten. Andra kommer med sina egna suspekta teorier – som ordföranden i näringsutskottet, som har fått för sig att testosteronhalten minskar hos oss män om vi äter mindre kött och att vi då blir mer feminina, tenderar att rösta vänster etcetera.

Det här är faktiskt skadligt, för det är ett ifrågasättande av den vetenskap som borde ligga till grund för vårt jämlikhetsarbete.

Jag tänkte gå in på några saker som vi i Miljöpartiet driver och som är relevanta, förutom det här med folkhälsolagen. Det första handlar om den vårdansvarskommitté som har funnits och som har tagit fram en del rekommendationer. Vi i Miljöpartiet stöder väldigt mycket av det som har sagts där.

En sak som har lyfts fram är att staten skulle behöva ta ett större ansvar när det gäller vaccinationer. Det handlar om samordning och vaccinationsprogram. Där håller vi med fullt ut. Det ska tilläggas att Sverige har en lång historik av att ha jobbat framgångsrikt med nationella vaccinationsprogram men att det i dag tyvärr finns utmaningar när det gäller rekommendationer som går ut till regioner. Man har identifierat ojämlikheter mellan regioner.

Människors förutsättningar att ta del av ett vaccinationsprogram som kan skydda och främja deras hälsa ska inte bero på var de bor. Därför tycker jag att det är fullt naturligt att man går vidare med rekommendationerna – och kanske att fler vaccinationer ska ingå i nationella vaccinationsprogram. Sedan är det kanske inte vi politiker som ska säga att den ena eller den andra vaccinationen ska vara en del av ett program, utan det känner jag någonstans ska beslutas utifrån de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten eller den medicinska kåren fastställer.

Jag vill lyfta en annan sak som jag tycker är viktig och som har med vår reservation att göra. Tidigare under mandatperioden har vi tyckt att det har varit superviktigt att arbeta för att främja psykisk hälsa och suicidprevention. Det var också därför vi i Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna inledde arbetet med att försöka ta fram en strategi för psykisk hälsa och suicidprevention. Detta arbete har vuxit fram successivt och lett till det som klubbades här i riksdagen.

Utifrån det har man valt att ta fram och presentera en handlingsplan, men vi tycker att den är otillräcklig. Det vi hade velat se är en handlingsplan med en mycket tydligare koppling till strategins övergripande mål, att handlingsplanen kan följas upp med mätbara indikatorer och att den håller över flera år. Därför yrkar vi på att regeringen ska få i uppdrag att ta fram en ny handlingsplan utifrån de aspekterna.

Vi skulle också vilja att man i det suicidförebyggande arbetet inte bara tittar på och drar lärdom av fullbordade självmord utan också arbetar mycket mer aktivt med att försöka samla in systematiska data kring suicidförsök – vad som har lett till dem och vad som skulle kunna förebyggas – så att vi kan bli ännu mer proaktiva i det suicidpreventiva arbetet.

Avslutningsvis vill jag säga något om fritidskortet, som har klubbats igenom här, och folkhälsan. Fritidskortet har införts i all välmening. Det finns en god intention, och jag förstår att man ville gå fram med förslaget. Tanken var alltså god, men fritidskortet spretar och är ineffektivt.

Jag kan bara se till min egen hemregion – som är Västerbotten, trots att jag pratar med skorrande r – där det finns en enorm variation. Vi har väldigt många mindre kommuner där mindre än 10 procent av barnen har fritidskort, medan Umeå har en av de högsta siffrorna i Västerbotten. Det kan ha att göra med att det finns ett mer utvecklat fritidsliv där och att vissa föreningar har kommit längre. Men jag märker att det finns en utmaning och att detta inte når hela vägen. En stor del av kostnaderna går dessutom till administration.

Vi hade hellre velat se att man, i stället för att nedmontera civilsamhället så som man har gjort, gjorde större långsiktiga och hållbara satsningar på civilsamhället – alltså på studieförbunden – och jobbade mer metodiskt än vad man har gjort här. Tanken med fritidskortet var alltså god, men det når inte hela vägen.

Vi stöder förstås alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 14 om en handlingsplan för psykisk hälsa och suicidprevention.

I detta anförande instämde Malte Tängmark Roos (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 februari.)