Herr talman! Eftersom min röst har lite svårt att bära i dag väljer jag att fokusera på ett angeläget område inom folkhälsopolitiken, nämligen psykisk ohälsa, som i dag kan ses som en folksjukdom. Många mår långtifrån bra i dag.

Psykisk hälsa handlar ytterst om frihet. Vem vill inte leva sitt liv och utbilda sig, fungera på jobbet tillsammans med arbetskollegor eller drömma om en framtid? Men när livet blir för tungt fungerar inte allt detta, och då blir rätt stöd av samhället, och att få det i rätt tid, helt avgörande. Därför är regeringens arbete med psykisk hälsa och suicidprevention en av vår tids viktigaste välfärdsfrågor. Det handlar om livet och ett samhälle som tydligt och aktivt verkar för god och jämlik psykisk hälsa för alla i vårt land – för både unga och gamla. Ingen ska behöva uppleva att självmord är den enda utvägen när livet är som tyngst. Detta adresserar regeringen på olika sätt.

Vi arbetar för ett viktigt skifte: att gå från punktinsatser till ett långsiktigt, sammanhållet arbete. De fyra övergripande målen i strategin för psykisk hälsa och suicidprevention handlar om en bättre psykisk hälsa, färre fall av suicid, minskade skillnader och mindre negativa konsekvenser av psykiatriska tillstånd.

Vi behöver påminna oss om något avgörande. Psykisk hälsa skapas inte främst i myndighetskorridorer och kanske heller inte här i kammaren. Den skapas i vardagen, där människor är. Den skapas i familjen, i skolan, på jobbet och i föreningslivet. Därför är det särskilt välkommet att strategin betonar tidiga insatser för barn och unga. Den betonar även arbetslivet och ett samhälle där människor känner sig delaktiga och har en tillit till varandra. Att investera i ungas psykiska hälsa handlar inte bara om socialpolitik, utan det är också framtidspolitik. Barn och unga är ju vår framtid.

Herr talman! Vi behöver ett system som är kunskapsstyrt och samtidigt är öppet för innovation och på allvar tar till vara lokalt engagemang. Professioner ska där ges utrymme att använda sin kompetens. Människor ska mötas av andra människor av kött och blod och inte enbart ses som ärenden.

Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen har ett ansvar att tillsammans med andra myndigheter samordna dessa åtgärder. Det är viktigt att det fungerar mellan till exempel skolan och socialtjänsten. Man ska inte kastas runt eller hamna mellan stolarna när man mår psykiskt dåligt. Samverkan måste vara praktisk, inte byråkratisk och krånglig.

Herr talman! När ett barn eller en ungdom väljer att avsluta sitt liv lyfter strategin vikten av arbetet med utredningar efter suicid. När ett barn dör i suicid ska samhället alltid dra lärdom. Även när vuxna avlider ska det finnas möjlighet att göra detsamma. Vi får aldrig enbart nöja oss med att reagera, utan vi behöver även agera, analysera och hela tiden förbättra våra insatser. Vi behöver söka och förstå systembrister, se riskfaktorer och utveckla träffsäkra insatser. En sådan kunskap räddar liv.

Herr talman! Vi vet att samtal räddar liv. Den nationella stödlinjen Hjälplinjen är ett viktigt komplement till vårdens och civilsamhällets insatser. För den som befinner sig i kris kan Hjälplinjens låga tröskel och anonymitet vara avgörande. Ett samtal i rätt stund kan förändra ett helt liv. Här ser vi hur offentlig sektor och andra aktörer tillsammans kan bygga ett starkare skyddsnät.

Civilsamhället förtjänar särskilt att lyftas fram. Ideella organisationer når människor som annars riskerar att bli osynliga. De erbjuder gemenskap, stöd och hopp. Därför finns statsbidrag på 150 miljoner kronor till organisationer inom psykisk hälsa och suicidprevention. Det är inte bara ett stöd utan också ett erkännande att civilsamhällesorganisationer är avgörande.

Herr talman! I mina tankar har jag många ansikten på människor, framför allt unga, som jag har mött i min tidigare yrkesroll. Jag har fått möta dem på botten av livet, i själens dunkla natt, när allt hopp är borta och blickarna är tomma.

Där och då behöver det finnas medmänniskor som tänder ett ljus, en hoppets låga, när en annan människa själv inte orkar. Det behöver finnas någon som vandrar vid den människans sida, som finns där, nära, och har tålamod – någon att luta sig mot, som ger hoppet tillbaka. Det finns inget vackrare än att se en människa få sin livsgnista tillbaka, lyfta sin blick igen och tro på livet.

Därför blir denna politik viktig. Den nationella strategin för psykisk hälsa och suicidprevention ger oss verktyg, men det är vårt gemensamma ansvar som samhälle att se till att den används rätt, med fokus på förebyggande, tidiga insatser, valfrihet, kvalitet och jämlik tillgång till stöd – när det behövs och där det behövs.