Herr talman! Det är många och viktiga frågor som alla är seminarielånga, så att säga. Jag får nog vara lite selektiv.

Det finns en underliggande oro för vad som sker med enigheten när den prövas. Jag har nämnt det flera gånger. Känner vi oss säkra på att EU kommer att hålla ihop långsiktigt för Ukraina även i ett läge där Europa måste stå för en mycket större andel av stödet? Här finns det en återkommande osäkerhet. När det gäller Ungern är det uppenbart. Nu var Ungern, Slovakien och Tjeckien tillsammans, men det var många fler länder som gjorde att vi till exempel inte kunde nå enighet om frysta tillgångar.

Jag har flera gånger försökt vara transparent och sagt att det finns en underliggande oro i detta. Jag tyckte också att det syntes när det gällde tullfrågorna. Nu prövades detta inte skarpt. Jag har sagt att det kan finnas mycket begripliga skäl för en del länder – ju starkare säkerhetspolitiskt beroende man är av USA, desto mindre vill man ställas inför sådana svåra val. Tiden kommer att ge oss fler svar.

Den goda sidan antyds också, med nordisk-baltiskt, nordisk-baltisk-polskt och nordisk-baltisk-polsk-tyskt samarbete. Vi har också starka bilaterala samarbeten som funkar rätt bra. Det är ingen slump att vi i Norden, Baltikum, Tyskland, Irland och Nederländerna träffas inför varje europeiskt toppmöte för att diskutera gemensamt. Vi är inte överens om allt. Men det är viktigt att vi söker likasinnade. Vi inser att bara vår röst inte kommer att räcka. När vi kan enas med många länder, och gärna några stora länder, har det stor betydelse. För att ta det självklara vill jag nämna Östersjösamarbetet, inte minst inom Nato. Östersjön har aldrig varit i bättre händer än just nu, men utmaningarna är förvisso också större än tidigare.

Kan man lita på USA? Säkerhetsgarantierna förväntas bli kongressfästa. Så har det låtit hela tiden. Det är en viktig grund för att Europa ska våga ge egna säkerhetsgarantier.