Herr talman! Det är en svår fråga, och det finns naturligtvis inget enkelt svar på den. Det är 27 demokratier som verkar tillsammans, med 27 individuella demokratiska spelplaner, så att säga. Ibland är det divergerande nationella intressen, men det kan också vara divergerande intressen inom länder.

Vi ska inte skämmas för att det är på det sättet. Men när detta ska ställas mot länder som kan fatta beslut med presidentdekret är det olika, helt enkelt.

Vi vill bevara våra demokratiska institutioner, så vi ska inte skämmas för att de är just så här. Sedan kanske vi lite oftare ändå kan ta oss i kragen och hitta gemensamma nämnare i Europa. Det skulle nog vara en fördel, tror jag, om vi lite oftare kunde se att det finns ett gemensamt intresse som borde övertrumfa det nationella intresset.

Det här är svårt. Det är egna väljare som har rösträtt, inte andras väljare. Så är det i alla demokratier.

Men ibland när vi har ställts inför ganska tuffa situationer har EU ändå funkat. Jag tänker på hur det är när krisen är här – pandemin, eurokrisen för de länder som har euron som valuta och Ukraina. Detta har tvingat fram ett snabbt och resolut beslutsfattande. Jag tror att det här också är av ett sådant slag, för det har varit på väg under en ganska lång tid.

När det gäller konkurrenskraftsfrågorna var det ett problem långt innan USA började låta som USA låter just nu. Det ensidiga beroendet av amerikanskt försvar och amerikansk försvarsindustri är känt sedan länge. Alla presidenter sedan Eisenhowers dagar har tyckt att Europa måste stå stadigare på egna ben och inte vara lika beroende av amerikanska säkerhetsgarantier.

Mycket av detta är alltså väl känt. Det är snarare ett underbetyg till Europas länder att vi inte har tagit tag i det tidigare. Men nu kanske vi är i det läget att vi verkligen gör saker. Då handlar det om konkurrenskraftsfrågorna, kapitalmarknadsunionen, den inre marknaden och den digitala inre marknaden, som också råkar vara starka svenska intressen.