Fru talman! Häromdagen läste jag att en senior ekonom på en av Sveriges största banker kallade kronan för Nordens schweizerfranc. Han konstaterade att förr i tiden skulle man äga schweizerfranc. Landet hade nämligen ordning och reda i statsfinanserna. Man hade dessutom en förutsägbarhet kring valutan.

Jag har tidigare i den här kammaren lyft min oro för EU-ländernas statsskuldsproblem. De tilltar trots regelverket om Maastrichtskulden – att man inte ska ha en offentlig skuld som överstiger 60 procent av bruttonationalprodukten, bnp. Det är en regel som man skrev för att man ville undvika risken att statsskuldsproblem i ett land spiller över på andra länder.

En fundering: Hade Frankrike, om man behållit francen, fått bygga upp en statsskuld som uppgår till 113 procent av bnp, som den numera gör? Inte under ett enda år sedan Frankrike gick in i eurosamarbetet har man haft en balanserad budget. Man kan fråga sig om detta hade varit möjligt utan euron. Troligen inte, är mitt svar, för marknaden hade reagerat med högre räntor.

I Calmfors utredning konstaterar man att när ett land går in i en valutaunion urholkas signalsystemet. I samma utredning konstaterar man att det finns tre skäl till att skuldkvoten i de här länderna ökar: Det är svag ekonomisk tillväxt. Det är starka ekonomiska störningar. Och – lyssna nu! – man struntar i reglerna. Jag ska citera ur Calmfors utredning: ”Det är dock tydligt att ett medlemskap i eurosamarbetet inte verkar öka regelefterlevnaden. Motsatsen tycks snarare gälla.”

Svenska institutet för europapolitiska studier släppte en rapport i oktober förra året. De ställde frågan: Vem ska i slutändan betala dessa höga statsskulder? Jag menar att det är en stor risk att Sverige vid ett euromedlemskap får ökade kostnader för andra euroländers höga statsskulder. Den har i alla fall avgjort ökat sedan 2003.