Fru talman! Den svenska kronan går tillbaka till den gamla riksdalern. Den började tillverkas och användas under Gustav Vasas tid, det vill säga i anslutning till det svenska befrielsekriget, utropandet av Sverige som ett självständigt land och ytterst, såklart, kröningen av Gustav själv den 6 juni 1523. Det är givetvis anledningen till att vi firar Sveriges nationaldag just den 6 juni.

Poängen här är att vår valuta intimt hänger ihop med vår självständighet. Motsatt måste man ställa sig frågan: Hur självständig är man egentligen om man saknar en egen valuta?

Jag har full respekt för att andra människor gör andra bedömningar än jag själv gör. Jag har full respekt för att det finns andra uppfattningar än mina egna, och jag brukar i alla fall försöka ta del av andra argument än just mina egna. Det jag dock har lite svårt för att fatta här är varför man med sådan passion och intensitet verkligen brinner för att Sverige ska bli ett mindre självständigt land. Hur kan det vara den enskilt viktigaste frågan att driva, att göra Sverige mindre självständigt? Det blir för mig lite svårbegripligt.

Låt oss då hålla oss lite mer i närtid, fru talman. Vi behöver inte backa bandet 500 år tillbaka till Gustav Vasa, utan vi backar bandet bara ett år. Vi kan då konstatera att den svenska kronan har stärkts med över 21 procent gentemot dollarn, med 11 procent mot pundet, med 8 procent mot euron och likaså mot såväl den norska som den danska kronan, med 22 procent mot den japanska yenen och med 7 procent mot schweizerfrancen.

Faktum är att den svenska kronan har gått så bra att importpriserna faller betydligt mer än väntat. Det här är bra nyheter. Det trycker ned inflationen ännu mer, och det möjliggör i förlängningen för Riksbanken att sänka räntan ännu mer än den redan har gjort – eller att åtminstone inte höja räntan. Det är mycket goda nyheter för alla som har bolån.

Sverige har en offentlig skuldsättning på låga, absolut kontrollerbara 33,5 procent av bnp. Grekland har 153,6 procent, Italien 135,3 procent, Frankrike 104,7 procent och Spanien 101,8 procent. Här finns alltså förslag om att vi ska ingå ett ekonomiskt äktenskap med andra parter som är extremt överskuldsatta, på en nivå som uppenbart inte är långsiktigt hållbar. Om detta fortsätter i tangentens riktning kommer euron förr eller senare att kollapsa.

Hur i hela friden kan det finnas ett egenvärde i att vi, som har en fullt kontrollerbar och låg skuldsättning, ska utsätta oss för den risken? Det är ett oerhört stort risktagande med det svenska folkets välstånd i potten.

Fru talman! Låt mig avsluta med att säga att bankunionen också innebär ett borgensåtagande för andra länders banker. Jag undrar hur pigga de svenska skattebetalarna är på att ”baila ut” italienska och grekiska banker när dessa kollapsar.

(Applåder)

I detta anförande instämde Mats Arkhem och Charlotte Quensel (båda SD).