Fru talman! Strax före debatten talade jag i telefon med en vän som hade hört vittnesmål från Iran. Han har själv förlorat fyra vänner i denna revolution. Detta vittnesmål, som jag först hade tänkt läsa upp, skildrar den obeskrivliga fasa iranierna nu upplever på sina gator. Bland annat får flickor och kvinnor som hänsynslöst har mördats av regimen sina örhängen utslitna bara för att regimen ska plocka åt sig allt de kan av värde. Hela berättelsen är fruktansvärd, men jag avser att dela den på annat sätt.

Detta väcker dock frågan vad vi som lagstiftare kan göra, och jag gläds åt enigheten här i Sveriges riksdag och att vi tillsammans står upp mot skurkregimen. Detta måste vi fortsätta med på varje tänkbart sätt – här i riksdagen, på de internationella arenor där vi är verksamma och på annat sätt. Det är otroligt viktigt att vi hela tiden driver på i denna fråga och att vi är den röst människorna i Iran behöver.

Fru talman! Jag tänkte också bryta lite mot reglerna om att bara tala svenska i kammaren: Madome Iran, ma ba shoma hastim! Azadi baraye Iran, zendeh bad Iran! Irans folk, vi är med er! Frihet för Iran, länge leve Iran!

(Applåder)