Fru talman, ledamöter, åhörare och alla som lyssnar hemifrån! Jag hade också tänkt skriva ett tal, och jag påbörjade ett sådant. Men likt många andra tycker jag att det känns väldigt svårt att bara läsa från ett papper. För detta handlar om mer än bara några bokstäver på ett papper. Dödstalen är mer än bara några siffror.

Miljontals människor – över 90 miljoner – har haft svårt att sova om nätterna de senaste veckorna. Miljontals människor har under 47 års tid blivit förtryckta av en diktatur som, ska vi komma ihåg, kom till makten inte på grund av att folket ville ha dem utan för att några andra bestämde vilka som skulle vara deras ledare.

Jag ville skriva ett tal, men det gick inte. Varje gång jag försökte få ned det på papper kom jag att tänka på dödstalen och på de personer som mördas varje dag. Jag tänkte på alla de människor som sitter i fängelse. Vi vet inte om de kommer ut därifrån levande.

Jag kunde inte skriva därför att Jina, Nika och många andra har gått döden till mötes på grund av omvärldens passivitet. I stället för att på riktigt sanktionera regimen, sätta den på terrorlistan och stänga ambassaderna fortsätter man att prata.

Man säger: Vi står bakom det iranska folket. Men det behövdes 10 000 döda innan den svenska regeringen sa att man skulle stoppa utvisningarna till Iran. Varför behövdes det 10 000 döda innan man sa det? Varför tog det tre år innan den svenska högern gick med på att vi skulle driva frågan om att sätta IRGC på terrorlistan i EU? Varför är det bara 230 personer som är på sanktionslistan just nu?

Jag är inte en av dem som säger att västvärlden ska utföra revolutionen åt folket. Vi har sett hur det blir när västvärlden utför revolutioner åt folken. Det blir Isisregimen i Syrien och andra brutala regimer. Jag är inte ute efter att ersätta en diktatur med en annan.

Men västvärldens demokratier, som de kallar sig, har skyldigheten att hjälpa folket. De är skyldiga att se till att människor får internet, att se till att sanktioner slår mot rätt personer och att se till att regimföreträdares barn, andra släktingar och företag inte kan gå fria överallt i hela världen.

Jag förstår inte längre hur de här sanktionerna funkar. Det räcker med att åka till Kanada, England eller Schweiz för att se hur regimföreträdare öppet kan föra ut miljoner i pengar från landet medan människor i Iran knappt längre har råd att mätta sina barn.

Någonting behöver göras här och nu. Ord räcker inte. Vi vill inte att ni ska ta över folkets revolution, men vi kräver att ni stöttar folkets revolution. Vi kräver att ni gör det med beslutsamhet och på riktigt och inte bara i ord. Därför fortsätter jag att säga jin, jiyan, azadi – det betyder kvinna, liv, frihet. Det är det som människor kämpar för.

Jag hoppas att man en dag ska kunna ha en debatt i parlamentet i Iran. Jag hoppas att människor då ska stå fria, oavsett politisk åsikt, och att de kan ha den typ av debatt som vi har här i dag. Men den ska då handla om hur man ska utveckla landet efter regimens fall, som jag hoppas blir brutalt.

(Applåder)