Fru talman! Jag vill passa på att tacka både Alexandra Völker och Håkan Svenneling för att de har tagit initiativ till den här interpellationsdebatten. Jag vill även tacka utrikesministern, som är här för att svara.

Det finns få andra frågor där det i den här kammaren finns en så pass stark enighet. Det är kanske när det gäller den här konflikten och konflikten i Ukraina som vi är så pass enade. Vi vill såklart alla se att den här regimen störtas. Men det finns en anledning till att interpellationer finns; vi vill lyfta upp de små saker där vi tycker att det kan göras mer. Det här är ett utmärkt sådant tillfälle.

Jag vill passa på att tacka alla som har kommit hit för att lyssna på denna interpellationsdebatt i dag. Jag sänder en extra tanke till alla er som har släkt och vänner i Iran som ni nu kanske inte har kontakt med och som man inte vet hur det går för. De senaste veckorna har varit mörka.

Utrikesministern pratar om att man är drivande för nya sanktionslistningar och för att terrorlista IRGC och att man tar frågan på stort allvar. Men precis som tidigare ledamöter har sagt här räcker det inte med bara fördömanden och att enbart driva på för sanktioner, särskilt inte för den typ av sanktioner som är svåra att få igenom.

Jag är ledsen, men jag tror inte att en terrorlistning av revolutionsgardet kommer att lösa konflikten. Redan nu har vi ganska skarpa sanktioner på plats gentemot många i regimen. Men det hindrar dem inte från att agera som de gör. Det krävs också andra typer av tag.

Det krävs bland annat sekundärsanktioner. Det skulle jag vilja se. Då kollar man vilka Iran handlar med i dag. Listan är lång: Kina, Turkiet, Ryssland, Förenade Arabemiraten, Irak, Indien och Pakistan. En del av dessa stater vill vi inte ha så mycket att göra med. Men det finns vissa stater, bland annat Förenade Arabemiraten, som kom upp i interpellationen strax innan och som EU just nu förhandlar om ett handelsavtal med. Förenade Arabemiraten är en av Irans största handelspartner.

Vi pratar gärna om sekundärsanktioner när det kommer till Ukraina. Men vad händer med Iran? Vi måste börja prata om det också där. Det handlar om att sätta ekonomisk press på också den här regimen för att få något att ändras.

Det jag saknar lite är initiativförmåga. Vi springer på de bollar som redan är i rullning, men jag skulle vilja se att Sverige även tar mer initiativ till andra typer av frågor i EU, till exempel sekundärsanktioner.

Frågan om ambassaderna kommer också upp, både den iranska ambassaden här och den svenska ambassaden i Iran. Jag vet att många vill stänga ambassaderna, men jag tror inte att det heller är en framkomlig väg. Det kommer alltid att krävas möjligheter att ha åtminstone ett utbyte av information.

Vi kan dock titta på hur Sverige agerade i Sydafrika under 70- och 80talen. Man hade inte en ambassad utan en legation utan just en ambassadör. Man ville kunna ha kontakterna, men man ville inte erkänna den dåvarande regimen. Samma sak hände i Chile under 70-talet. När den dåvarande ambassadören blev utslängd valde Sverige att inte skicka en ny ambassadör förrän det fanns en fredlig utveckling i Chile. Man skulle kunna nedgradera ambassaden, för att visa att vi tar det här på allvar.

Man skulle också kunna införa olika typer av asyllättnader för dem som ändå försöker fly från helvetet i Iran. Det finns många saker som jag vill se att man tar initiativ till, så att man inte bara springer på de bollar som redan är i rullning.

Med det sagt förstår jag att det görs ett starkt jobb. Vi är faktiskt enade i den här frågan, och jag hoppas att vi kan fortsätta vara enade. Men jag ser också att vi tillsammans skulle kunna genomföra en hel del mer vad gäller att försöka få stopp på regimen.

(Applåder)