Fru talman, ärade statsråd, ärade ledamöter och åhörare! På vägen in till riksdagen i morse tänkte jag på det sista långa samtalet jag hade med min far. Han låg på hospis i Uppsala. Han hade legat där i några veckor. Under det sista långa samtalet vi hade öppnade han sig om den rädsla för regimen som hade präglats hans liv efter revolutionen 1979. Han var övertygad om att den dagen rädslan besegras av det iranska folket kommer också den islamistiska regimen att falla. Det var det sista samtalet vi hade, och sedan tystnade han. Två månader senare lämnade han jorden.
Det här samtalet präglade mig. Jag tror att många som är här i kammaren alltid har drömt om att rädslan som regimen har skapat en dag ska besegras av folket, och miljoner människor ska komma ut på gator och torg och besegra regimen. Det är precis det som har hänt under de veckor vi har bakom oss.
Protesterna började under de sista dagarna av 2025. De växte till olika städer och olika samhällsklasser. När oppositionen med kronprins Reza Pahlavi uppmanade till stora massdemonstrationer den 8 och 9 januari visste vi inte riktigt om folk skulle trotsa våldet, men det gjorde de. Kvällen den 8 januari gick miljoner människor runt om i landet ut på gatorna. Det de skrek om gällde inte några små förändringar i den ekonomiska politiken eller reformer, utan de vill störta den islamistiska regimen. Det handlar om den regim som utgör ett hot mot det iranska folket, mot Ukrainas folk och mot Sveriges säkerhet. Det iranska folket besegrade sin rädsla.
Vad gjorde regimen? Den stängde ned internet. Nu har internet varit nedstängt i 350 timmar. Regimen använder kulsprutor mot fredliga demonstranter. Först kom det uppgifter om 2 000 eller 3 000 döda. Sedan kom uppgifter om 12 000 döda. En del kunde inte ta till sig att en regim verkligen kan döda 12 000 människor på 48 timmar. I går sa FN:s Iranrapportör att över 20 000 människor kan ha mördats på 48 timmar. Det är faktiskt rekord även för den här brutala regimen, och det är en av de största massakrerna i världen sedan andra världskriget under så kort tid som 48 timmar.
Vad kan vi göra? Jag har stor respekt för vår ärade utrikesminister och vet att utrikesministern har följt frågan noga. Men vi måste gå till handling. Fördömanden räcker inte. Det kommer alltid att finnas diplomatiska krafter som säger att vi behöver ha dialog och fördöma i ord. Det räcker inte! Den här regimen måste störtas. Det är som Tysklands förbundskansler och Australiens regering sa: Den här regimen är på väg bort. Den saknar legitimitet.
Då behöver vi ingripa och stötta det iranska folket. Vi har faktiskt en rättslig skyldighet att ingripa för att försvara mänskliga rättigheter. När folket reser sig måste också omvärlden resa sig.
En väldigt konkret åtgärd är att EU kan terrorlista den militära organisation som massmördar människor på gatorna i Iran. Det är vi i den här kammaren helt eniga om. Men för att det ska ske krävs det att utrikesministern åker runt. De fyra EU-medlemsstater som stoppar terrorlistningen behöver uppvaktas. Sveriges utrikesminister behöver prioritera det arbetet, så att vi gör vad vi kan för att stötta det iranska folket och så att vi inte sviker ett folk som reser sig mot islamismen. Där borde vi vara eniga.
(Applåder)