Fru talman! Låt mig inledningsvis komma tillbaka till den förfärliga situation som råder i Sudan. Det vi bevittnar är en svält- och flyktingkris av helt ofattbara proportioner.

Vi har de senaste månaderna med stor oro tagit emot förfärliga rapporter från al-Fashir om allvarliga och omfattande övergrepp på och våld mot civila efter RSF:s övertagande av staden. Laglöshet tycks råda, och frågan om ansvarsutkrävande har med all rätt hamnat i det internationella samfundets fokus.

Sverige och EU har varit mycket tydliga gentemot de stridande parterna med att de enligt internationell humanitär rätt är skyldiga att skydda civila.

EU har också sanktionslistat flera företag baserade i Förenade Arabemiraten med anledning av deras roll i kriget i Sudan. Det rör sig bland annat om företag som har underlättat finansieringen av olika väpnade grupper i konflikten. Det handlar om företag som har slussat pengar och fordon till RSF för att möjliggöra fortsatt krigföring och företag som hanterar och för ut guld från Sudan eller är aktiva inom gruvnäringen i landet.

Alla stater har ett ansvar för att agera i enlighet med folkrätten och för att FN:s vapenembargo efterlevs. EU verkar för att embargot ska breddas till att omfatta hela Sudan.

Som världens tredje största bilaterala givare av humanitärt stöd till Sudan gör Sverige skillnad för den hårt ansatta civilbefolkningen. Vårt bidrag går bland annat till livräddande livsmedelsbistånd, hälso- och sjukvård, vatten, sanitet och skydd av människor på flykt.

Myndigheten ISP är självständig, vilket är väl bekant. ISP fattar självständiga beslut, dock efter ett mycket rigoröst regelverk som naturligtvis också ständigt utvärderas. Som jag sa i mitt första inlägg har både jag och statsrådet Dousa haft kontakt med våra motparter i Förenade Arabemiraten och framfört vår oro. Exakt vad som mer har sagts i dessa samtal kan jag inte gå in på.