Fru talman! Det mänskliga lidandet i Sudan är ofattbart. Efter snart tre år av inbördeskrig mellan den paramilitära milisen Rapid Support Forces, kallad RSF, och Sudans militär är den humanitära situationen katastrofal. Över 14 miljoner människor har tvingats på flykt och lever nu under mycket svåra förhållanden. Internationella brottmålsdomstolen utreder krigsbrott begångna av alla parter i konflikten, med fokus på anklagelser om folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. I slutet av oktober 2025 tog RSF-milisen kontroll över staden al-Fashir. Vittnen berättar om massakrer och ett omfattande och hänsynslöst våld. I dag når i praktiken ingen humanitär hjälp in till staden, utan den är belägrad.

Konflikten underblåses av flödet av vapen in i landet Sudan. Ett av de länder som förser Sudan och RSF med vapen är Förenade Arabemiraten – den största mottagaren av svensk vapenexport under 2024. Enbart under 2024 uppgick exporten av krigsmateriel till Förenade Arabemiraten till över 6 miljarder kronor. Även Saudiarabien deltar i konflikten genom sitt inflytande över den sudanesiska armén. Saudiarabien var också mottagare av svenska vapen så sent som 2024.

Att Förenade Arabemiraten och Saudiarabien deltar i krig i andra länder är ingen nyhet. Den svenska regeringen har därför länge haft all anledning att stoppa exporten av svensk krigsmateriel till dessa länder. Men i stället väljer man att öka samarbetet och handeln med dessa länder. Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa berättade i november – med särskilt dålig tajmning, med tanke på de militära offensiverna i Sudan – att han ville öka exporten till Gulfregionen. Den ökade handeln må omfatta fler områden än vapen, men budskapet är tydligt: Sveriges ekonomiska intressen väger tyngre än fred, frihet och mänskliga rättigheter när det gäller Gulfregionen och Sudan.

I sitt svar slår utrikesministern benhårt fast att inga svenska vapen, i varje fall inte några som kommit från Förenade Arabemiraten eller Saudiarabien, används i konflikten i Sudan. Men det är en sanning med stor modifikation. Enligt Ekots granskning finns det svenska pansarvärnsvapnet AT4 hos den sudanesiska militärens styrkor, SAF.

Detta är en skam för oss som land och visar på att vi inte kan kontrollera vår vapenexport. I en kommentar till Aftonbladet i december sa utrikesministern att myndigheten ISP, Inspektionen för strategiska produkter – som det så fint heter, när man pratar om vapenexport – skulle utreda saken. Jag undrar givetvis om någonting har hänt sedan utrikesministern lämnade denna kommentar.

När det kommer till vilka vapen som Sverige exporterar försöker utrikesministern blanda bort korten genom att hävda att Global Eye inte bär någon beväpning. Att ha bra lägesbilder är A och O för att kunna attackera rätt militära mål. Inte minst kriget i Ukraina har visat oss det. Även om RSF självklart inte har fått Global Eye av Förenade Arabemiraten vet vi inte vilken underrättelseinformation de har fått och vilka vapen som Förenade Arabemiraten kunnat ge till RSF utifrån att de har Global Eye från Sverige.

Ett pikant faktum för Sverige är att vi har beställt tre Global Eye-flygplan från Saab, medan Förenade Arabemiraten har köpt fem stycken. Alltså har vi i praktiken i större utsträckning utvecklat en militär produkt för Förenade Arabemiraten än för oss själva.