Fru talman! Jag tackar försvarsministern för svaret, som var väldigt tydligt och bra.

Jag vill börja med att säga att jag delar försvarsministerns grundläggande syn på de frivilliga försvarsorganisationernas betydelse. De är en avgörande del av vårt totalförsvar – för bemanning, för utbildning och för den folkliga förankringen av försvarsviljan i landet.

Jag vill också vara tydlig med att det arbete som regeringen hittills har gjort är viktigt och har varit bra. Att stödet till frivilligorganisationerna har höjts och att en översyn av finansieringen har genomförts är nödvändiga steg i rätt riktning. Det är inget som man ska förringa.

Samtidigt befinner vi oss i ett läge där kraven på organisationerna ökar snabbare och deras möjligheter att planera långsiktigt ställs på prov. Sverige rustar nu totalförsvaret och integreras djupare i Nato. Frivilligorganisationerna förväntas vara snabba och flexibla, ställa om snabbt och leverera med hög operativ kvalitet. Det är i grunden positivt, och det visar vilket förtroende staten har för de frivilliga krafterna. Men det ställer också krav på stabilitet, framförhållning och ekonomisk uthållighet.

Det jag vill bidra med i den här debatten är därför inte kritik för kritikens skull utan ett resonemang om hur vi tillsammans kan säkerställa att de satsningar som görs får fullt genomslag i praktiken. Ytterst handlar det om att frivilligorganisationerna ska kunna göra det bästa – inte bara nästa år utan över tid.

Min fråga blir: På vilket sätt tror försvarsministern att de nuvarande förändringarna i stödsystemet, det vill säga allmänna villkor för uppdragsersättning till frivilligorganisationer, bidrar till långsiktigheten?