Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Vi går tillbaka till Nordkalotten. Att analysera stormakterna Kina och USA ger ännu ett raster att lägga på analysen för att ytterligare spä på problematiken. Kina positionerar sig som ett nära-Arktis-land, med ökat intresse för regionens möjligheter, trots att landet inte gränsar till Arktis. Detta görs genom diplomati, forskning, infrastrukturprojekt och ekonomiskt samarbete som ofta sker i partnerskap med arktiska stater såsom Ryssland.

Kina har investerat i forskning, till exempel arktiska forskningsstationer, och deltagit i regionala forum för att förstärka sitt inflytande. Landet har också byggt isbrytare och visat militära ambitioner genom närvaro och genomförda goodwillbesök med marina enheter i farvatten i norr.

Kina och Ryssland har utvecklat samarbete för gemensam utveckling av den norra sjövägen och för infrastrukturprojekt. De har även genomfört gemensamma operationer i regionen.

USA har under senare år ökat sitt strategiska fokus på Arktis och Nordkalotten till följd av Rysslands och Kinas växande närvaro. Regionen är central för övervakning, avskräckning och tidig varning, men bredare amerikanska säkerhetspolitiska prioriteringar skapar just nu stor osäkerhet bland europeiska allierade när det gäller USA:s långsiktiga engagemang.

Sammantaget speglar utvecklingen i Arktis och Nordatlanten ett försämrat säkerhetsläge präglat av ökad militär aktivitet och geopolitisk konkurrens.

Vad innebär då allt detta för svenskt vidkommande, och vilka åtgärder vidtas? Jo, om vi går tillbaka till försvarsberedningen och till det senare försvarsbeslutet 2020 ser vi att regeringen konstaterade ett långsiktigt behov av ökad militär förmåga och närvaro i övre Norrland, särskilt när det gäller förband med subarktisk kompetens. Mot denna bakgrund fick Försvarsmakten i uppdrag att analysera hur förmågan i norra Lappland bäst kunde förstärkas inför försvarsbeslutet 2025, med beaktande av operativa, ekonomiska och säkerhetspolitiska aspekter samt det trilaterala samarbetet mellan Sverige, Finland och Norge.

Övre Norrland har stor strategisk betydelse genom viktiga naturresurser och rymdverksamhet samt som en del av Natos norra flank. Natomedlemskapet har ytterligare ökat kraven på militär närvaro, subarktisk stridsförmåga och värdlandsstöd för allierade förband. Samtidigt är tillgången till förband med sådan förmåga inom Nato begränsad, vilket innebär ett särskilt ansvar för Sverige, Finland och Norge. Precis som försvarsministern var inne på är det en sak att ha stridsvärde för att kunna lösa uppgifter i den typen av förhållanden och en annan sak att bara överleva.

Försvarsmakten redovisade sitt uppdrag i december 2022 och föreslog åtgärder för att stärka den kontinuerliga närvaron i övre Norrland genom bland annat utökad värnpliktsutbildning i Boden, Luleå och Arvidsjaur, ökad vinterövningsverksamhet, viss utbildning i Kalixfors samt uppbyggnad av en logistikbas i Kirunaområdet.

I senare underlag har Försvarsmakten åter betonat behoven av ökad närvaro och föreslagit att området längs E10 används för hemvärnsverksamhet och begränsad värnpliktsutbildning med inriktning mot logistik och värdlandsstöd. Försvarsberedningen understryker även vikten av utbildning av luftvärns- och ingenjörsförband i regionen samt att möjligheten att ge I 21 ett utökat ansvar för subarktiska logistikförband bör övervägas.

Samtidigt konstaterar Försvarsberedningen att den starka industriella utvecklingen i Norrbotten i kombination med bostadsbrist och geografiskt läge kan försvåra Försvarsmaktens rekrytering av både militär och civil personal.

Ser försvarsministern att den här snabba händelseutvecklingen föranleder att inom ramen för nya försvarssamtal eller den försvarsberedning som i närtid kommer att aktiveras ånyo analysera vilka militära förmågor som behöver skapas eller stärkas i de norra delarna av Sverige?