Fru talman! Det korta svaret på den frågan är att jag i allt väsentligt delar Erik Ezelius bild.

Låt mig bara bredda bilden lite grann kopplat till den hotbildsanalys som ligger till grund för de rätt omfattande åtgärder som vi nu gör på nationell nivå för att rusta upp försvaret men som vi också gör som allierad.

Grunden till det har naturligtvis att göra med det mönster som vi ser i Ryssland. Man har påbörjat en fullskalig invasion och ockupation av Ukraina, och Ryssland har återkommande visat sig villigt att ta mycket stora politiska och militära risker. Man har kanske inte bländat på slagfältet i och med att man under det senaste året inte har lyckats ta mer än knappt 1 procent av Ukrainas territorium, men man är villig att ta väldigt stora skadeutfall.

Just nu är Ryssland uppbundet i och kring Ukraina med någonstans mellan 750 000 och 800 000 soldater. Men man fortsätter investera i sin infrastruktur, inte minst i Leningrads militärdistrikt. Man har uttalade ambitioner att på de ställen där man i dag är verksam på nivån brigadstorlek gå upp till divisionsstorlek. Det är alltså en tredubbling av de förbanden, som man har en uttalad ambition för. Där man i dag har armékårer – jag tänker på 44:e armékåren i Karelen – vill man gå upp till arméer. Man har alltså höga, uttalade ambitioner.

Vi har också fått konstatera att Rysslands produktionsförmåga av försvarsmateriel har ökat högst avsevärt sedan det fullskaliga kriget bröt ut. Om man kan vidmakthålla det produktionstempot men inte förbränna personal och materiel i Ukraina kommer detta att ha vissa militära konsekvenser för oss.

Det brådskar alltså för oss att bygga upp en starkare förmåga till avskräckning och försvar mot Ryssland, även efter en fredsöverenskommelse eller en vapenvila som vi alla vill att ukrainarna ska få. Men det måste vara en långsiktigt hållbar fredsöverenskommelse för ukrainsk del.

Vid sidan av det har vi också sett att Ryssland nu återsätter en hel del av de militära installationer i Arktis som man hade under kalla kriget. Det här är en realitet, varför Nato nu fokuserar på ökad närvaro också i Nordkalotten.

Det som leder och dimensionerar detta är Natos tre nya försvarsplaner. Som jag sa i mitt svar ingår vi i en av dem tillsammans med de andra nordiska länderna, USA, Kanada och Storbritannien. De försvarsplanerna måste vara resurssatta så att de har god förmåga till avskräckning och försvar. Det är i den bilden som Sverige kommer in. Då har vi olika militära förmågemål, där mycket av tyngden ligger i norra Sverige.

Det försvarsbeslut vi tog den 17 december 2024 leder till att vi nu börjar få en starkare subarktisk förmåga. Cloun i detta är på markstridsområdet naturligtvis våra två mekaniserade brigader, 4:e brigaden och 19:e brigaden, som har unik förmåga att kunna verka i de här kalla och krävande miljöerna. Jag brukar säga att det är en sak att kunna överleva i dessa miljöer och en annan att kunna bedriva högintensiv krigföring. Våra soldater kan det bättre än de allra flesta.

Till det kommer naturligtvis – vilket jag kommer att återkomma till – att cloun i mycket av samarbetet är att Sverige är ramverksnation för det som heter FLF Finland, det vill säga Natos aktiviteter för avskräckning och försvar i Finland. Det är ett arbete inom Nato som Sverige leder, i nära samverkan med Finland. Vid sidan av det ingår samtliga nordiska länder i FLF Finland – vilket är bra för det nordiska försvarssamarbetet – och även resursstarka länder som Frankrike, Storbritannien och Italien. Jag återkommer i nästa anförande till hur detta dimensionerar och utformar vår subarktiska förmåga.