Fru talman! Det är klart att man kan säga att det är krigsorganisationens behov som styr. Det blir ju så när man lägger upp det efter den planering man har kommit överens om och när Försvarsmakten beskriver hur de ser på det hela. Men man kan också säga att vi behöver utöka krigsorganisationen beroende på att situationen ser ut som den gör.

Jag ser det som positivt att försvarsministern säger att man tittar på att utbilda 14 000 värnpliktiga per år. Det är ändå en indikation på att det inte skulle vara omöjligt att nå siffran 12 000 redan år 2030.

Vi har varit överens i de förhandlingar vi har haft. Men vi kan också fundera på hur vi blir överens i nästa förhandling. Nu blir det en försvarsberedning, och vi kommer då att lyfta frågan om att försöka tidigarelägga detta med andelen värnpliktiga och också föra upp diskussionen om hur långt vi i förlängningen ska gå.

Som jag har sagt ger 12 000–15 000 värnpliktiga per år en betydligt bättre uthållighet. Det ger en annan geografisk täckning. Det ger möjlighet att försvara fler områden, och det ger möjlighet att rotera förband. Om vi så småningom når upp till 20 000 har vi en helt annan försvarsmakt. Då blir det också avskräckande innan krig utbryter. Då blir det så att säga dyrt på riktigt att försöka angripa Sverige på ett eller annat sätt.

Från tid till annan har det sagts att landkrigföring, arméförband och sådant är en historisk parentes och att det nu är andra typer av högteknologiska system som gäller. Jag kan bara konstatera att det i Ukraina återigen har bevisats att det är på marken som den avgörande striden slutligen kommer att ske.

Vår tanke kvarstår: Det är rimligt att försöka tidigarelägga att nå upp till siffran 12 000. Jag delar uppfattningen att vi i grunden har ett bra personalförsörjningssystem. Detta var något som vi tog tag i när vi kom till regeringsmakten 2014. Då hade vi en organisation som byggde på yrkessoldater, men nu har vi både värnpliktiga och yrkessoldater. Jag tror att det är en bra balans.

Den tidigare organisationen, alltså den som fanns innan värnplikten aktiverades, skulle vi ha haft problem med i dag, framför allt när det gäller att åstadkomma den numerär som krävs. På den tiden märkte vi också att det inte gick att rekrytera officerare på ett sätt som var rimligt. Vi hade haft en svår situation i dag om vi hade fortsatt med det systemet.

Vi har alltså samma uppfattning när det gäller blandsystemet, och jag är glad för att folk från andra länder kommer för att titta på detta. Vi ska ha en gemensam ambition att värna samsynen i de här frågorna. Jag tycker också att åttapartiöverenskommelsen är viktig att bibehålla. Det har varit bra att kunna prata om den i internationella sammanhang, bland annat.

Men om vi ska kunna nå en överenskommelse i den nya försvarsberedningen måste man känna att man får ett ordentligt ord med i laget. Som en konsekvens av detta att vi vill snabba upp ökningen av antalet värnpliktiga och ha en målsättning om två nya brigader efter 2030 måste man också diskutera de längre målsättningarna och hur många värnpliktiga vi ska ha.

Vi måste alltså öka steglängden ytterligare i de här frågorna. Vi har gjort mycket, men det behöver göras betydligt mer. Oppositionen är, precis som jag sa i Sälen, inget rundningsmärke utan en realitet i en uppgörelse.