Fru talman! Under Erdoğans styre har utvecklingen i Turkiet tagit tydliga steg i helt fel riktning. Sedan det misslyckade kuppförsöket sommaren 2016, för tio år sedan, har inskränkningarna av demokratiska fri- och rättigheter ökat ytterligare. Massarresteringar och begränsningar av yttrandefriheten har varit återkommande. Genom en ändring av konstitutionen våren 2017 har ännu mer makt samlats hos president Erdoğan.

Utvecklingen för demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet är osäker, och just nu finns det många tänkbara utgångar för hur det kan gå. Den 12 maj 2025 beslutade PKK i samband med sin kongress att lägga ned sina vapen och upplösas som organisation. Den 26 oktober påbörjades tillbakadragandet av organisationens styrkor från Turkiet som en del av fredsprocessen.

En förutsättning för en lyckad fredsprocess är en vilja från alla inblandade parter att göra en så hållbar fred som möjligt. Det kommer att innebära eftergifter från både PKK och Erdoğans regim. Den av det turkiska parlamentet inrättade försoningskommittén är ett viktigt steg i arbetet. I kommittén kommer nu viktiga röster att få en plattform där man kan lyfta sina perspektiv. Jag har till exempel hört att organisationen för de mödrar som har förlorat sina barn men som inte har återfunnit deras kroppar har fått en möjlighet att yttra sig inför kommittén.

Erdoğan och hans regim måste nu ge reella förutsättningar för politiska lösningar och en demokratisk utveckling. Det kräver respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Det har vi sett honom bryta mot många gånger.

Ett exempel på hur skör fredsprocessen är är att alla parter inte ens kallar detta för en fredsprocess. Erdoğans målbild är sannolikt att stanna kvar vid makten som president i sitt jättepalats, som har över tusen rum. Det var samma palats som statsminister Ulf Kristersson besökte när han bönade och bad att Sverige skulle få bli Natomedlem. I dagsläget tillåter dock inte Turkiets konstitution att Erdoğan sitter fler perioder i palatset, utan en grundlagsändring krävs. Han vill sannolikt därför få till en ändring av det med hjälp av kurdernas stöd.

Fru talman! I dag sitter tusentals personer fängslade som politiska fångar i Turkiet. Ett exempel är fängslandet av den tidigare partiledaren för det prokurdiska partiet HDP, numera DEM-partiet, Selahattin Demirtaş. Han har dömts till 42 års fängelse enbart för att han var oppositionspolitiker. Gång på gång har Europadomstolen krävt att han ska släppas fri och att åtalen ska läggas ned. Turkiet måste därför omedelbart följa det, vilket man inte har gjort.

Man behöver även bryta isoleringen av Abdullah Öcalan, ge hans advokater och familj tillträde till den fängelseö där han sitter i dag och flytta honom därifrån samt garantera honom en rättssäker juridisk process.

Mycket av lösningarna i fredsprocessen i Turkiet finns i behandlingen av kurdiska ledare och frigivandet av dem.

Man brukar prata om den kurdiska frågan, alltså frågan om kurdernas rättighet till sitt språk, sin historia och sin kultur.

Sverige och EU skickar i dag ett betydande ekonomiskt stöd till Turkiet. Man får bland annat ett så kallat förmedlemskapsstöd inför medlemskap i EU, trots att förhandlingarna är frysta. Här har man hittills fått uppemot 50 miljarder kronor. Man har också fått ungefär 60 miljarder kronor genom flyktingavtalet mellan EU och Turkiet.

Jag har ställt fyra frågor till ministern, som jag hoppas få svar på i dag.

Vänsterpartiet har upprepade gånger kritiserat den svenska regeringen för brist på engagemang för mänskliga rättigheter och demokrati i Turkiet. Det svenska Natomedlemskapet innebar en omsvängning som har lett till att man i praktiken inte markerar mot Erdoğans repressiva politik. Men för en långsiktig, hållbar och fredlig lösning krävs det att vi sätter press på den turkiska regimen.