Fru talman! Jag gläds naturligtvis åt att Adrian Magnusson sa att han känner sig lite tryggare än för en stund sedan, men jag nöjer mig inte med det. Jag vill att han ska känna sig helt trygg.

Jag vill återigen understryka att utgångspunkten och huvudfrågan för den aktuella utredningen handlar om att lämna förslag på hur ett överklagandeförfarande ska se ut, oavsett om man väljer att behålla dagens säkerhetsprövningar eller om man övergår till ett klareringssystem. Det är så man ska förstå direktiven. Ett förslag på överklagandeprocess ska alltså komma. Det kan förstås utformas på olika sätt beroende på om man väljer att ligga kvar i dagens ordning med säkerhetsprövningar eller övergå till klareringssystemet. Vi kan känna oss trygga – helt trygga – med att den frågan inte på något sätt är vilande utan tvärtom kärnan i uppdraget.

Det andra jag vill säga nu när jag ändå har chansen, apropå utredningen som såg över säkerhetsprövningarna, är att överklagandefrågan visserligen är central men att det också är helt centralt att redan i första läget försöka få till stånd så materiellt riktiga bedömningar som det bara går.

En viktig bakgrund till att utredningen tillsattes var insikten om att sådana här prövningar numera förekommer inom många olika fält i samhället, inte bara i staten utan även i väsentliga delar av näringslivet och på andra håll. Det betyder att tusentals arbetsgivare gör den här typen av bedömningar.

Erfarenheten är också att bedömningarna kan göras på lite olika sätt. Det finns helt enkelt inte tillräckligt fasta vägledningar till – lite förenklat – vilka kategorier man ska arbeta sig igenom när man gör en säkerhetsprövning. Jag tycker att arbetstagarens, alltså anställningsansökarens, perspektiv också är viktigt att framhålla. Ett huvudsyfte är ju att få till stånd prövningar som även ur den enskildes synvinkel är mer rättssäkra, förutsebara och likvärdiga. Det, i kombination med en möjlighet att överklaga beslut, tror jag på ett mycket påtagligt sätt kan förbättra läget också för den enskilde.